Tuff på riktigt

Jag har alltid haft svårt för att säga till någon att de har sårat mig eller att deras handlingar har påverkat mig negativt. Speciellt killar och då behöver det inte vara ett ragg utan killkompisar med.
Jag har haft väldigt lätt för att fräsa svin, men att förklara mer ingående vad det är personen har gjort och hur den har fått mig att känna, det har jag nog aldrig riktigt gjort. Jag har värnat om en ytlig bild av att vara oberörd, för det är då man är cool och inte jobbig och needy.

Ilska har alltid varit mer naturligt för mig, även om det jag egentligen känner är inte så mycket ilska som sårbarhet och besvikelse. Jag har velat låtsa att jag är stark, tuff och opåverkad. Att jag tar det med en klackspark och skrattar åt att den personen är patetiska, när det egentligen är jag som känt mig patetisk.

Men nu, nu tänker jag vara tuff på riktigt. Jag tänker inte låtsas som om jag inte förlorar något av svek. Jag tänker inte försöka hålla huvudet högt och ryggen rak genom att kasta med håret och säg äsch their loss.
Jag tänker vara modig och tuff på riktigt och inte bara säga att jag är förbannad och fräsa skällsord. Jag tänker säga att jag känner mig sårad, sviken och att det jag egentligen är arg över är inte problemet han skapat utan att han förstört våran relation. Jag tänker vara modig och låta tårarna rinna om de nu kommer.

Jag tänker inte låtsas att jag är stark och modig, 

jag tänker vara det på riktigt genom att vara 

sårbar, känslosam och fullkomligt ärlig.