Jag blev inte våldtagen!

Natten till idag drömde jag om Hagamannen och nu i natt när skulle gå på promenad
var jag påväg att låta bli för jag var rädd. men så kom den där trots-Jonna fram,
den där hell-to-the-freking-NO-Jonna, den där fuck-you-Jonna som vägrar låta några
vidriga våldtäktsmän minska mitt handlingsutrymme.
Jonna som vägrar låta dem ta ifrån mig rätten att 

vara var jag vill när jag vill hur jag vill. 

Så jag sträckte på ryggen och gick ut. Jag var Ronja Rövardotter
som aktar sig för helvetesgapet genom att hoppa över det.
Jag vägrade låta rädslan vinna. 

Jag vägrade låta alla röster som säger att jag ska "akta mig" "passa mig" "vara försiktig" vinna.
Istället fortsatte jag gå och jag blev stärkt av alla feminister före mig
och av alla feminister som är med mig nu.
 Jag tror lite granna (i min galenhet) att min mobil var med mig, för den spelade bara power låtar. 

Känslan när jag kommer in är bara så stark, så vinnande.
Ännu en natt har jag tagit tillbaka rummet, det offentliga rummet, och gjort vad jag har velat.
Jag blev inte sexuellt trakasserad, inga killar ropade efter mig och rösterna hade fel
- jag blev inte våldtagen även om jag var rädd hela vägen. 

Det är nu jag freaking älskar trots-Jonna, she is awsome!