Nu har nya kursen börjat, Maktrelationer och kategorisering i socialt arbete. och jag var så glad att se mina kära kursare att de första fick en glädje kram. Mikaela hela två. denna kursen verkar intressant men antagligen mkt mkt svårare. Inte så mkt föreläsningar att lära sig utav utan mer att läsa hemma. och det där med självdisciplin är ju egentligen inte min grej. eller att läsa så mycket kurslitteratur... men efter 2,5 timmes introduktion och lunchsnack så tog jag faktiskt tag i det och satte mig och läste inför morgondagens föreläsning. Första boken fick det att kittlas i rumpan på mig, för jävlar vad intressant!
I alla fall första delen om makt.
Jag reagerar och tänker mycket på det där med könsroller, vad som förväntas av oss, framförallt i förhållanden. För där är det ju så enkelt att falla in i dem, vi har ju matas av förväntningarna under våra liv. Pengar är något som är en fråga för mig, för pengar är makt. Även om den inte missbrukas eller används som ett maktmedel så är det väl det i alla fall? Tanken att en man ska betala för mig får mig genast att slå bakut - ja, jag är en produkt av min omgivning. Men varför? Kommer det inte naturligt när man delar hushåll, att man då också delar pengar? Kommer det fortsätta vara en nagel i ögat på mig, om mannen jag ska dela allt med, som är far till mina barn - tjänar mer än jag och det då tekniskt sett inte delas på mitten? Är enda lösningen då att jag själv tjäna mer än honom, för då har jag inga problem med att dela på mitten, eller kan jag sluta se pengar som en grej? (chansen att jag som socionom ska tjäna mer är ju inte så överdriver stor)
Pengar är något jag under hela mitt vuxna liv har haft koll på och kontroll över, i alla fall de jag själv spenderar på mig - har väl en liiiten väl stor tendens att låna ut pengar hitan och ditan bara för att jag vill ställa upp. Att ha koll och framförallt att ha kontroll över min egen ekonomi har varit viktigt för mig. För pengar är självständighet, att jag kan ta hand om mig själv ekonomiskt är att jag har makt över mitt egna liv. Det betyder frihet för mig. Frihet att välja.
Det var viktigt för mig att inte låta killar bjuda mig på drinkar när jag väl fyllde 18 och kunde gå ut. Det gäller fortfarande bara för vänner. Om det är medvetet av dem eller ej så vill jag i alla fall inte att det ska ligga någon förväntan i den gesten. Jag vill aldrig förväntas prata med någon jag inte vill, eller än värre, göra något med någon jag inte vill. Att jag tar emot en drink vill jag inte ska kunna tolkas som att jag vill ha sex med personen. Kan jag inte betala för mina egna drinkar så ska jag inte dricka några. Så har min filosofi alltid varit. Det tog nog två år innan jag ens köpte en drink till mig själv ute på krogen - jag drack alltid innan jag gick ut för att spara pengar. Än en gång så är pengar en grej för mig, även om det bara är mellan mig och mig själv. Jag ville inte spränga bort 200, 300, 500, 1000 kr på sprit på en kväll, de pengarna kunde jag ha mycket annat roligt för. och varför ska jag då låta någon annan slänga de pengarna på mig?
Men om man bortser från krogen och kolla på förhållande. Är det inte naturligt att den som har mest pengar betalar, om den nu vill det? Men när är det okej att det börjar? Fuckar det med makten i förhållandet med en gång? Är vi kvar i det gamla att killar har makt med pengar och tjejer med sex? Är det där skon klämmer? För pengar kan killarna alltid behålla, makten över kvinnors kroppar tas och utnyttjas dagligen, det händer även i många förhållande jag har haft runt mig. Förhållanden som anses vara relativt normala.
Presenter utöver födelsedagar, alla hjärtans dag och årsdagar (då det förväntas av samhället) tycker jag är väldigt fint och jag förstår det. Att killen som har mycket mer pengar vill betala och att tjejen som ser förhållandet som förevigt tar emot det - jag förstår det och jag dömer inte. Jag kan t o m tycka det är fint. Men ändå känner jag att regerar på det. Fast att jag vet förhållanden då det inte är ett problem, utan något självklart i kärleken. Har jag helt enkelt haft för många dåliga exempel runt mig? Eller läst om för många? Jag har ju själv blivit överlycklig över att få presenter från ingenstans, men hade jag kunnat ta det som något som händer ofta eller hade jag blivit obekväm av det? Är det något jag borde jobba med, eller är det bra att jag reagerar såhär? Ska jag motsätta mig i ren princip - för det ojämställda samhället vi lever i och de strukturer som bygger på mäns makt över kvinnor? Den strukturen som vi alla lever i. Är inte ett maktmedel alltid ett maktmedel även om man inte använder det?
Är jag så fast vid att aldrig vara ekonomiskt utsatt, så fast vid att ha den där självständigheten som så många kvinnor inte har haft i historien eller i nutid - att jag missat något?
