just nu sitter jag i föreläsningssalen, under pausen, och njuter av att lyssna på tjejerna framför mig prata och gapskratta. det är verkligen underbart. den ena tjejen har ett sånt högt och fint skratt, ett smittsamt skratt, sånt skratt som gör att jag nog vill bli lite kompis med henne.
Jag har ju själv ett högljutt och skrikigt skratt som hörs på långt håll. Så pass att en kollega kommenterat att nu vet man att Jonna är här. Eller Ellen som visste att jag och Lotta gått förbi hennes hus för hon hörde mitt skratt ända upp till tredje våningen. Jag har fått höra att folk hatar mitt skratt (eller var det bara ogillar från en osäker kille jag dejtade? Som först inte gillade det men sen älskade det) att folk älskar det, tycker det är smittsamt, att jag låter som min mamma eller syster, att de önskar de hade mitt skratt och allt där emellan. Så ja, jag hörs, ja jag syns och skratt är uppenbarligen något speciellt. Men just nu vill jag ju bli vän med den där skrik-skrattiga tjejen, så jag antar att jag också tycker högljutt skratt är något extra.
Jag har ju själv ett högljutt och skrikigt skratt som hörs på långt håll. Så pass att en kollega kommenterat att nu vet man att Jonna är här. Eller Ellen som visste att jag och Lotta gått förbi hennes hus för hon hörde mitt skratt ända upp till tredje våningen. Jag har fått höra att folk hatar mitt skratt (eller var det bara ogillar från en osäker kille jag dejtade? Som först inte gillade det men sen älskade det) att folk älskar det, tycker det är smittsamt, att jag låter som min mamma eller syster, att de önskar de hade mitt skratt och allt där emellan. Så ja, jag hörs, ja jag syns och skratt är uppenbarligen något speciellt. Men just nu vill jag ju bli vän med den där skrik-skrattiga tjejen, så jag antar att jag också tycker högljutt skratt är något extra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar