Empowered

Jag får helt enkelt vika mig, nu är jag ett Beyonce fan. jag kollar på hennes dokumentär Life is but a dream och jävlar vad hon utstrålar styrka i sig, sin musik och sina framträdande. Bara av att titta på henne så kände JAG mig som en stark kvinna. som att jag kommer klara det här. och med det här så menar jag livet.
En av mina största rädslor, kanske till och med den allra största, är att få barn med en dålig pappa. Man behöver inte, och kan inte, vara en perfekt förälder och alla kommer göra fel. Jag menar dålig som i att han kommer skada mina barn på riktigt, och det måste inte vara fysiskt utan det finns så många sätt att skada barn på. På det senaste har jag dessutom börjat fundera på att skaffa barn själv, finns ju faktiskt inget som säger att jag kommer hitta en man jag vill ha barn med. men då har tanken att bli ensam med all sömnbrist och orklöshet som barn innebär börjat skrämma mig istället.
Men när jag tittar på Beyonce så fick jag en sådan stark känsla av att jag kommer klara det. Jag kommer klara allt. Jag blev empowered av henne. Så här sitter jag med en liten tår i ögat för det är så härligt att känna mig stark, det är allt för sällan jag känner så - så borde jag alltid känna.
Min kritik mot Beyonce är ofta all sexualisering i danserna, musiken, kläderna och hela alltet. och den kritiken finns kvar. Men jag behöver se strukturerna, kulturen och att hon är en individ som är en del av en helhet och hur mycket kan man kräva av en person?
Jag blir även kritisk till mig själv för jag behöver se över och ifrågasätta genusperspektivet i min syn på subjekt och objekt - om hon var man och dansade så hade någon brytt sig? Mikael Jackson tog sig själv på KUKEN som i en del av hans dans och det har folk bara börjat härma. Kvinnors sexualitet är alltid så farlig, men hon gör det med stryka och en kraft. men Beyonce är inte ett objekt hon är ett subjekt, hon tar plats, hon är allt - jag förstår verkligen nu varför Jennifer Lawrence sa "I know Beyonce is the queen of the world" för hon känns verkligen som det. Hon är helt fantastisk.
Så jepp jag är omvänd.

Jag blir en lärka av att plugga!

just nu är jag så himla hoppa-upp-och-ner-i-stolen-lycklig. Det känns som om det är rätt länge sen jag var det. Det har faktiskt varit lite sådär skit ett tag av olika anledningar. Idag kom jag på att jag nog tänker skylla det på den här kursen och att börja kl 08 nästan varje jävla dag - det tär på mig. Jag är sååå inte en morgonmänniska och att vakna varje morgon och tvinga mig upp ur sängen ger mig ångest. Vilken kan verka fjantigt, men att tvinga mig själv göra något som jag verkligen inte vill innan jag ens hunnit bli lite glad i livet det ger mig ångest och så är det bara. och lite annan shit i guess but whatever, nu har jag en sak att skylla min ångest på and i'll take it!!
När jag inte går på en föreläsning så kallar jag det fortfarande för att skolka, fast att jag är en vuxen kvinna (öö what?) som själv bestämmer om jag ska gå eller ej. På de två terminerna jag har gått har jag skolat från kanske 3-5 föreläsningar, och då avrundar jag uppåt. Men under bara denna kursen, som varat i mindre än 4 veckor, så har jag skolkat från 3 stycken. Kursen är tråkig, eller ja jag kan ändå hitta vissa roliga delar, men den är överlag tråååkig. Och klockan 08 på morgonen - come on!! Hur ska jag kunna lära mig något då??
Idag var jag påväg att skolka igen, men nä banneme jag valde föreläsningen och ångesten. Jag borde ha stannat hemma för föreläsningen söööög. Läste i en timme innan föreläsning nr2 och det gav mig mer än hela föreläsningen nr1. Detta är inte så motiverande som ni kanske förstår.
Andra föreläsningen var med min favorit föreläsare, sjukt grym kvinna som säger U på ett konstigt sätt but i love her anyway.
Klockan var 14 och jag var så påväg hem för att köpa lite choklad och jag var inne i min förnekelsemood om att jag visst kommer plugga när jag kommer hem.. men istället tog jag med mig Anna till biblioteket och satt och pluggade i två timmar. En hel bok senare åkte jag hem. Glad som en lärka.
Och det har hållit i sig. Så ja jag vet jag borde plugga duktigt så blir jag glad, men vafan det är inte så enkelt alla dagar. Nu håller energin på att flöda över så jag ska ta en liten promenad. tjing!

god morgon världen

Igår läste jag Ninas fantastiska manus Irrbloss. den gav mig en känsla av jag saknar dig jag saknar dig och en tid då jag skrev ett ord med punkt för att bara prata strunt med vackra glitter ord.
Den fick mig att ta fram det där kärleksalbumet som Tove gjorde till mig för ett par år sen som sköljer sig över mig med massa minnen, tonårsångest, skratt, och djupa kärlekssuckar som går ända in i benmärgen på mig.
Idag vaknar jag till vägarbete, eller något annan form av tjutande maskin. till det spelar min hjärna Colbie Caillats Try. det är en lugn morgon. en tidig morgon. i luften hänger ett löfte om den kommande vintern.
med en kopp te suckar jag lyckligt åt hur underbart känsliga känslor kan vara.

Vecka 15-16

Jag hittade ett gammalt blogginlägg jag glömt publicera, men det är ju alltid kul att gå tillbaka och läsa so here you go:

Mamma fyllde år den 13e april så den helgen spenderade jag i Falkenberg. Lillasyster hade äntligen kommit hem ifrån England och bror, svägerska och världens sötaste bäbis var också i föräldrarhemmet. Dessutom kom gammelmoster Irma. Vi promenerade, njöt av solen, varandras sällskap, spelade spel och hade det allmänt mysigt.
Söndagen började bra med att vi gav vår present till mamma. Den där presenten som vi jobbat så hårt på och som jag varit så stolt över att jag nästan exploderat av spänning inför att hon skulle få den. Tanken var att skulle hon inte lipa så skulle jag slå henne tills hon gjorde det, because it was a freaking awsome love gift!! Dock behövdes inte våld för både hon och pappa satt där med tårar i ögonen när de kollade igenom bildboken vi satt ihop. Aah känslan av den kärleken och att ha träffat rätt. Det gjorde vi bra.
Senare kom hela kalaset med mormor och morfar, Richard, Annica, Hugo och lilla Linnea för att fira mamsen. Så två styck bäbsimys och god mat var det på menyn.

Måndagen där på skulle vi få tentan. Och nog fick vi det. där satt jag med en stor klump i halsen efter att ha fått se att det står U på ladok. Skit liksom, här kände jag att det gått bra men inte fan det heller. Var nära att skita i att hämta tentan men vafan lika bra att ta tag i det i guess. Öppnar brevet och i ligger bara en av två tentor. så har det slarvat bort min tenta. hopp. Blev jävla stress med att få tag i folk och få bekräftat att jo jag hade faktiskt lämnat in den (i know) så jag fick skynda mig hem utav bara helvetet för att skriva ut tentan igen eftersom min lärare skulle åka iväg.
Att den kommer bort är sånt som händer, men skit irriterande nummer 1: de hörde inte av sig till mig. Hade de gjort det så hade jag kunnat ha den utskriven i handen och redo att lämna in istället för att jag skulle behöva stressa och missa en genomgång.
Irriterande 2: de hade inte kollat upp ordentligt om jag lämnat in den. Det var ju inte mkt jag kunde bevisa utan det var de i slutändan som hittade bevisen och det hade de kunnat gjort innan.
Irriterande 3: om jag blivit godkänt hade jag och mamma tänkt boka resa och Sandra skulle dessutom boka tågbiljett för att komma och hälsa på. svin irriterande till och med..
But whatever. typiskt. Positivt 1 med detta är alla sötisar som hörde av sig och frågade hur det gått och beklagade sig för min skulle. Sånt värmer verkligen.
Positivt 2 var att syster och mamsen var uppe i Göteborg så jag fick shoppa loss.
Positivt 3, och allra störst, var hur jävla coolt jag tog det. Ingen känsloberg-och-dal-bana eller någon krossande känsla. Det var liksom tomt och hopp och ta tag i läget-känslor. Det var riktigt jävla skönt!
Men shoppningen var ju bra och jag gick iallafall på tentafirandet med några kursare på Kino för sjukt härlig livemusik, quiz, trevligt sällskap och super äcklig cider.

Onsdagen den 16e tog jag tåget hem till Falkenberg och efter att jag telefonstalkat min lärare fick jag veta att jag blivit godkänd på tentan. jävligt skönt att få veta det innan påsk. sjukt skönt.
Eftermiddagen spenderade jag med syster. Vilket innebar soffläge under fredagskvällen skedandes med sötisen. Jag föredrar det så, att ha henne nära.

Torsdagen packade vi in oss i en stor hyr bil och hämtade upp skåningarna för att dra vidare till Danmark. Edvin är verkligen världens mest charmiga unge med det vackraste leendet någonsin. Speciellt fin är han när han gosar med sin favorit, sin bestefar. och ja jag är avvis, cuz hey jag vill också att han ska lysa upp så mycket när han ser mig...

Påsken är min favorit högtid, just för att vi är i Danmark och umgås med min fantastiska släkt. Jag gick på morgonpromenad i vackra Taulov med päronen, Edvin, kusin Casper och kusinbarn Annafreja och Sylle. Pappa var som vanligt den som roade barnen och pekade ut ätbara växter.
Själva påskfirandet var att leta ägg för barnen (jag räknas fortfarande in efter höga protester från mig det året de räknade bort mig), god mat och bäst av allt gemenskapen i musiken. I freaking love it!

Svamp på örat...
Casper

Sylle gör allt morbror Casper gör

Love my new dress!!

Casper, Sylle och brorsan

Bästa farbror Polly och lilla syster

Min favorit musiker - pappa och Polly

Sorgen och alla andra känslor över valet

Söndags kväll var tung. jag var på valvaka hos Lottas kompis i ett rum där det satt statsvetare och en journalist student och så har vi Lotta. Det var helt enkelt ett rum med pålästa och kunniga personer.
När jag kom låg FI över 4 % gränsen och jag andades ut lite granna. under dagen hade jag bokstavligen talat mått illa av nervositet. Men så kom det. Trots regeringsbyte känns det osäkert, FI kom inte in men värst av allt - det som gör mig mållös - SD blev Sveriges tredje största parti...

Natten innehöll för lite sömn så jag skippade kl 8 föreläsningen. När jag väl tog mig till skolan möttes jag av en ledsen skara. För vår skola är röd. Jag går en linje som utbildar oss i hur vi ska hjälpa de allra mest utsatta, de marginaliserade och då är politik så ofantligt viktig.

Kl 17 åkte jag till Gustav Adolfs torg för att tillsammans med tretusen andra höja min röst mot rasismen i Sverige. Jag höjde min röst för att uttrycka min sorg över att Sveriges tredje största parti är ett rasistiskt parti. det är nu som vi behöver visa att trots att det var 13 % som röstade på SD så var vi 87 % som inte gjorde det! Nu är det ännu viktigare att visa att vi tar avstånd från den växande rasismen i Sverige och i Europa. Det är nu ännu viktigare att vi mobilisera oss och visar medmänsklighet.
På demostrationen var det tal, det var skrik och en feministisk kör. Det fanns en skylt som faktiskt fick mig att känna mig lite bättre Sörj idag, organisera oss i morgon. 
Något annat som gav mig hopp var instagram-kontot Machokulturen där de skrev "Kom ihåg att bara för att de är många, betyder inte det att de har rätt. Och bara för att kampen pågått länge, betyder inte det att den inte kommer nå i mål"
Dessa ord, ilskan över valet och viljan att förändra som jag möter omkring mig, ser i mina kursares ansikte och läser på FB värmer mig i denna kalla tid.

Men samtidigt är det det som gör det så tydligt att jag lever i en bubbla. Jag var så hoppfull inför detta valet för i min lilla värld så är det en liten skara med missnöjda röster/rasister som röstar på SD, ingen i min umgängeskrets skulle någonsin rösta på dem. i min lilla värld är SD ett litet parti som precis kommer över 4 % gränsen. Men så är det ju uppenbarligen inte. Jag vet inte hur jag ska finna styrkan till att ta diskussionen. till att argumentera lugnt och sakligt utan att brinna av ilska, förtvivlan och en önskan om att kunna skydda alla de som nu känner sig ännu mer utsatta pga valet. T o m jag, en vit heterosexuell cis-kvinna, känner mig mer otrygg.

Idag känner jag att jag kommer hålla mig borta från FB ett tag (hur det nu kommer gå). Inte sitta och läsa artiklar och annan information som konstant påminner mig om hur viktig feminismen är och hur vidrig rasism och förtryck är. jag orkar inte, jag behöver en liten känslomässig paus. För jag trodde att detta var valet som jag skulle kunna skryta om till mina barn och barnbarn - för jag var med och gjorde historia genom att bidra med att rösta in ett feministiskt parti. Jag vet helt ärligt inte hur jag ska kunna förklara för mina barn att Sverige har glömt det förflutna. Att trots det fortfarande finns överlevare från förintelsen så kom ett rasistiskt parti in i vår riksdag.