Jag får helt enkelt vika mig, nu är jag ett Beyonce fan. jag kollar på hennes dokumentär Life is but a dream och jävlar vad hon utstrålar styrka i sig, sin musik och sina framträdande. Bara av att titta på henne så kände JAG mig som en stark kvinna. som att jag kommer klara det här. och med det här så menar jag livet.
En av mina största rädslor, kanske till och med den allra största, är att få barn med en dålig pappa. Man behöver inte, och kan inte, vara en perfekt förälder och alla kommer göra fel. Jag menar dålig som i att han kommer skada mina barn på riktigt, och det måste inte vara fysiskt utan det finns så många sätt att skada barn på. På det senaste har jag dessutom börjat fundera på att skaffa barn själv, finns ju faktiskt inget som säger att jag kommer hitta en man jag vill ha barn med. men då har tanken att bli ensam med all sömnbrist och orklöshet som barn innebär börjat skrämma mig istället.
Men när jag tittar på Beyonce så fick jag en sådan stark känsla av att jag kommer klara det. Jag kommer klara allt. Jag blev empowered av henne. Så här sitter jag med en liten tår i ögat för det är så härligt att känna mig stark, det är allt för sällan jag känner så - så borde jag alltid känna.
Min kritik mot Beyonce är ofta all sexualisering i danserna, musiken, kläderna och hela alltet. och den kritiken finns kvar. Men jag behöver se strukturerna, kulturen och att hon är en individ som är en del av en helhet och hur mycket kan man kräva av en person?
Jag blir även kritisk till mig själv för jag behöver se över och ifrågasätta genusperspektivet i min syn på subjekt och objekt - om hon var man och dansade så hade någon brytt sig? Mikael Jackson tog sig själv på KUKEN som i en del av hans dans och det har folk bara börjat härma. Kvinnors sexualitet är alltid så farlig, men hon gör det med stryka och en kraft. men Beyonce är inte ett objekt hon är ett subjekt, hon tar plats, hon är allt - jag förstår verkligen nu varför Jennifer Lawrence sa "I know Beyonce is the queen of the world" för hon känns verkligen som det. Hon är helt fantastisk.
Så jepp jag är omvänd.
En av mina största rädslor, kanske till och med den allra största, är att få barn med en dålig pappa. Man behöver inte, och kan inte, vara en perfekt förälder och alla kommer göra fel. Jag menar dålig som i att han kommer skada mina barn på riktigt, och det måste inte vara fysiskt utan det finns så många sätt att skada barn på. På det senaste har jag dessutom börjat fundera på att skaffa barn själv, finns ju faktiskt inget som säger att jag kommer hitta en man jag vill ha barn med. men då har tanken att bli ensam med all sömnbrist och orklöshet som barn innebär börjat skrämma mig istället.
Men när jag tittar på Beyonce så fick jag en sådan stark känsla av att jag kommer klara det. Jag kommer klara allt. Jag blev empowered av henne. Så här sitter jag med en liten tår i ögat för det är så härligt att känna mig stark, det är allt för sällan jag känner så - så borde jag alltid känna.
Min kritik mot Beyonce är ofta all sexualisering i danserna, musiken, kläderna och hela alltet. och den kritiken finns kvar. Men jag behöver se strukturerna, kulturen och att hon är en individ som är en del av en helhet och hur mycket kan man kräva av en person?
Jag blir även kritisk till mig själv för jag behöver se över och ifrågasätta genusperspektivet i min syn på subjekt och objekt - om hon var man och dansade så hade någon brytt sig? Mikael Jackson tog sig själv på KUKEN som i en del av hans dans och det har folk bara börjat härma. Kvinnors sexualitet är alltid så farlig, men hon gör det med stryka och en kraft. men Beyonce är inte ett objekt hon är ett subjekt, hon tar plats, hon är allt - jag förstår verkligen nu varför Jennifer Lawrence sa "I know Beyonce is the queen of the world" för hon känns verkligen som det. Hon är helt fantastisk.
Så jepp jag är omvänd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar