Jag kan ärligt säga att när jag såg trailern till The DUFF första gången gjorde jag lite kräkljud. Suck ännu en film om en tjej som ska göras snygg för att få en kille. en tjej som ska göra en ytlig omvandling och helt plötsligt blir allt i hennes liv bra (hon får ju ett heterosexuellt förhållande och äntligen kan hon få ett värde som människa nu när hon kan kopplas till en man...).
Ikväll ville jag se film och som vanligt ville jag se något dåligt (jag och mamma har gjort dålig film till en egen filmgenre och det är lite min to-go filmval, i know it's wierd men så är det bara). Jag trodde att The DUFF skulle typ vara en remake av She's all that - alltså en tonårsfilm jag skulle vara tvungen att ha ett långt samtal med mina möjligtvis framtida barn om innan vi ser dem ihop därför att filmen är så fylld av stereotyper, klyschor, ohälsosam syn på snygg=lycklig och massa annan skit som bara är löjligt.
Istället var The DUFF...bra.? och det får mig att undra om vi faktiskt har kommit en liten bit med feminismen under de 16 år som gått sen She's all that kom ut.
Filmen var inte 100 % förutsebar och även det som var typsikt-att-just-de-skulle-bli-ihop eller typsikt-att-just-det-händer-då så var det med en twist. en twist av självständighet, självkärlek och mycket av det som jag tycker brukar saknas i denna typen av filmer. i de flesta filmer faktiskt. Nu vill jag inte höja filmen till skyarna och få det att låta som att det är en high-five-rakt-igenom-feministfilm, verkligen inte! men man får se det från vad för typ av film detta är och utifrån det så känns det som om ribban har höjts. Som att kanske har det ändrats lite. kanske har axeln flyttats en millimeter och det går framåt. Sånt som jag i vanlig fall brukar sitta och hoppas för mig själv och muttra - jag hoppas hon smäller till honom eller jag hoppas hon ger hen svar på tal - hände faktiskt.
I filmen tog de ett steg ur de stereotypiska rollerna. bara ett litet steg. tjejen fick vara den som var framåt. hon fick inte rådet att gå ner i vikt, även när hon jämfördes med "smalare" tjejer. hon fick inte rådet att spela spel och fejka att vara någon hon inte är - utan var dig själv och var ärlig med att du gillar honom.
och anledningen till att jag blir så glad för detta lilla steget, för de små framstegen - är för att detta är en tonårsfilm right? Så vem mer än 26-åriga uttråkade Jonnor ser på dem? Just det, tonåringar! och you know what they say; the children are the future!
Så jag gläds över att tjejer får framställas som självständiga, roliga, charmiga, klantiga och ännu mer. Jag gläds över att de visar att det inte är så lätt att vara tonårskille heller, även om man är snygg och poppis - även de coola killarna kan vara svaga och fega. även de coola killarna kan kolla på The Project Runway och den karaktären måste inte vara homosexuell bara för att han kan något om kläder.
Att vara snygg inte är samma sak som att vara dum och du ska inte tvinga in dig i någon annans stil även när du gör en make over - du ska hitta din stil, din personlighet. Det var många små bitar som vissa kanske inte ens lagt märke till eller lagt någon vikt vid. men jag gör det. jag lägger vikt vid ord som används och allt som förstärker och förnyar vår lilla värld. Det jag ser här är att världen har fått bli lite större, vi har fått lite mer plats och lite mer ryms i detta trånga trånga utbud som film ofta innebär. (sorgligt nog även denna en cis/vit/heterosexuell-film)
Något som egentligen inte har med filmen att göra, men som jag älskar, är att Bella Thorne som spelar the mean girl är feminist. Jag älskar att det finns 18-åring kändisar som inte bara vet vad feminism är utan också vågar kalla sig själva för det.
Jepp nu har jag high fivat klart för kvällen god natt.
Ikväll ville jag se film och som vanligt ville jag se något dåligt (jag och mamma har gjort dålig film till en egen filmgenre och det är lite min to-go filmval, i know it's wierd men så är det bara). Jag trodde att The DUFF skulle typ vara en remake av She's all that - alltså en tonårsfilm jag skulle vara tvungen att ha ett långt samtal med mina möjligtvis framtida barn om innan vi ser dem ihop därför att filmen är så fylld av stereotyper, klyschor, ohälsosam syn på snygg=lycklig och massa annan skit som bara är löjligt.
Istället var The DUFF...bra.? och det får mig att undra om vi faktiskt har kommit en liten bit med feminismen under de 16 år som gått sen She's all that kom ut.
Filmen var inte 100 % förutsebar och även det som var typsikt-att-just-de-skulle-bli-ihop eller typsikt-att-just-det-händer-då så var det med en twist. en twist av självständighet, självkärlek och mycket av det som jag tycker brukar saknas i denna typen av filmer. i de flesta filmer faktiskt. Nu vill jag inte höja filmen till skyarna och få det att låta som att det är en high-five-rakt-igenom-feministfilm, verkligen inte! men man får se det från vad för typ av film detta är och utifrån det så känns det som om ribban har höjts. Som att kanske har det ändrats lite. kanske har axeln flyttats en millimeter och det går framåt. Sånt som jag i vanlig fall brukar sitta och hoppas för mig själv och muttra - jag hoppas hon smäller till honom eller jag hoppas hon ger hen svar på tal - hände faktiskt.
I filmen tog de ett steg ur de stereotypiska rollerna. bara ett litet steg. tjejen fick vara den som var framåt. hon fick inte rådet att gå ner i vikt, även när hon jämfördes med "smalare" tjejer. hon fick inte rådet att spela spel och fejka att vara någon hon inte är - utan var dig själv och var ärlig med att du gillar honom.
och anledningen till att jag blir så glad för detta lilla steget, för de små framstegen - är för att detta är en tonårsfilm right? Så vem mer än 26-åriga uttråkade Jonnor ser på dem? Just det, tonåringar! och you know what they say; the children are the future!
Så jag gläds över att tjejer får framställas som självständiga, roliga, charmiga, klantiga och ännu mer. Jag gläds över att de visar att det inte är så lätt att vara tonårskille heller, även om man är snygg och poppis - även de coola killarna kan vara svaga och fega. även de coola killarna kan kolla på The Project Runway och den karaktären måste inte vara homosexuell bara för att han kan något om kläder.
Att vara snygg inte är samma sak som att vara dum och du ska inte tvinga in dig i någon annans stil även när du gör en make over - du ska hitta din stil, din personlighet. Det var många små bitar som vissa kanske inte ens lagt märke till eller lagt någon vikt vid. men jag gör det. jag lägger vikt vid ord som används och allt som förstärker och förnyar vår lilla värld. Det jag ser här är att världen har fått bli lite större, vi har fått lite mer plats och lite mer ryms i detta trånga trånga utbud som film ofta innebär. (sorgligt nog även denna en cis/vit/heterosexuell-film)
Något som egentligen inte har med filmen att göra, men som jag älskar, är att Bella Thorne som spelar the mean girl är feminist. Jag älskar att det finns 18-åring kändisar som inte bara vet vad feminism är utan också vågar kalla sig själva för det.
Jepp nu har jag high fivat klart för kvällen god natt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar