när jag i lördagseftermiddag kom till Falkenberg blev jag mött på perrongen av pappa och Edvin. Edvin tittade nyfiket på tåget och brydde sig inte överdrivet mycket om mig. men sån är han, lite svår men det får han vara. För han måste inte krama om han inte vill, han får vara som han är och det är okej. Mitt behov av att krama och pussas går inte före hans rätt till att säga nej.
Mamma var i bilen och tårarna började rinna vid första "hur är det?" Jag som hatar att gråta, men ibland behövs det antar jag. och att vara hemma - inte som i staden utan som i människorna - det behövs verkligen ibland det med!
Edvin har börjat prata i allt längre meningar. han förstår så mycket och kan så mycket. han busar runt, hoppar, är knasig, ivrig, springer, leker rugby (tror vi, han lägger sig ner efter han skjutit bollen i alla fall), sjunger sånger så snabbt att jag tror han kommer bli rappare och charmar sig rakt in i våra hjärtan. Fridas mage växer allt mer och jag blir så imponerad av denna kvinna som hela tiden har pluggat så hårt oavsett graviditsnivå, småbarnsförälderi och tar allt med att vara gravid som en champ!
Min fina storebror som lyssnar så bra, pratar ironiskt med mig och tar mina händer, tittar mig djupt i ögonen för att få in sitt budskap. och mina ögon dom tåras igen. mina fina trygga underbara bror.
Vi hängde, låg i soffor, satt på golvet, läste böcker för Edvin, mitt hjärta gör nästan ont av kärlek när han säger mitt namn och så åt vi godis medans vi spelade spel.
Pappa sjöng fel på barnlåtar i bakgrunden och jag kunde inte sluta skratta. för min pappa är konstig, min pappa är underbar, min pappa är så in i bängen rolig, charmig och han får mig att skratta som ingen annan.
- Det fanns en anledning till att pappa bara fick säga ett, högst två, skämt per middag. det var ju en viss person som uppmuntrade honom rätt rejält, säger mamma och jag och pappa byter glittrande leenden med varandra.
jag har en otroligt vacker och underbar familj.
Mamma var i bilen och tårarna började rinna vid första "hur är det?" Jag som hatar att gråta, men ibland behövs det antar jag. och att vara hemma - inte som i staden utan som i människorna - det behövs verkligen ibland det med!
Edvin har börjat prata i allt längre meningar. han förstår så mycket och kan så mycket. han busar runt, hoppar, är knasig, ivrig, springer, leker rugby (tror vi, han lägger sig ner efter han skjutit bollen i alla fall), sjunger sånger så snabbt att jag tror han kommer bli rappare och charmar sig rakt in i våra hjärtan. Fridas mage växer allt mer och jag blir så imponerad av denna kvinna som hela tiden har pluggat så hårt oavsett graviditsnivå, småbarnsförälderi och tar allt med att vara gravid som en champ!
Min fina storebror som lyssnar så bra, pratar ironiskt med mig och tar mina händer, tittar mig djupt i ögonen för att få in sitt budskap. och mina ögon dom tåras igen. mina fina trygga underbara bror.
Vi hängde, låg i soffor, satt på golvet, läste böcker för Edvin, mitt hjärta gör nästan ont av kärlek när han säger mitt namn och så åt vi godis medans vi spelade spel.
Pappa sjöng fel på barnlåtar i bakgrunden och jag kunde inte sluta skratta. för min pappa är konstig, min pappa är underbar, min pappa är så in i bängen rolig, charmig och han får mig att skratta som ingen annan.
- Det fanns en anledning till att pappa bara fick säga ett, högst två, skämt per middag. det var ju en viss person som uppmuntrade honom rätt rejält, säger mamma och jag och pappa byter glittrande leenden med varandra.
jag har en otroligt vacker och underbar familj.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar