jag ska lära mig stillhet

idag vaknade jag lugn. ställde klockan på 10 fast att jag inte somnade förrän efter 03 och fast att jag inte hade något att gå upp till - nu är det att vänja kroppen vid att sova rätt som gäller.
I natt drömde jag om fritidsgården. om ungdomarna. kramarna. Det var tungt igår. det var fint igår.
Jag hade köpt massa onyttigheter och skrivit en lapp med hjärtan på. det fanns ingen speciell aktivitet på schemat för jag ville gå runt, prata och säga hejdå utan att kvällen skulle springa förbi. Jag placerade mig bakom massagestolen, gick igenom listan och pratade med ungdomarna samtidigt. det drog till i hjärtat när det kom in ungdomar som gav mig en ledsen min, lyfte armarna innan de kom fram till mig och säger "idag slutar du!"
Så mycket kärlek. så många "jag kommer sakna dig". Mina fina ungdomar. Jag har spått en hel del, allt för sista gången. skrattat en massa och retats lite. Jag har undrat om jag skulle gråta och ja tillslut gjorde jag det. i den där långa kramen kom tårarna, med den där underbara tjejen. och inte bara en tår som fint faller ner för kinden utan flera, en gruppkram och fina fina människor. Rakt in i hjärtat har de där hårda kramarna gått, tillsammans med "du måste komma och hälsa på", killen som blev så arg på för att han glömt att ta med den där maten hemifrån som han lovat att jag ska få äta någon gång men på något sätt var ändå något av de mest hjärtvärmande den där klappen på axeln av den 14-åriga killen som säger "Vi kommer sakna dig"  och jag kommer verkligen sakna dem med! Mycket känslor blev det. Strax innan stängning drog en av mina handledare upp mig för att dansa på borden. all personal dansade och jag vill absolut komma tillbaka och hälsa på!

Jag kom hem sent igår för efter praktiken var jag så uppe i varv att jag drog in till Masthuggstorget och crashade Viktorias after work. jag ville inte att kvällen skulle ta slut.
idag är allt stilla och jag hade inte någon speciell känsla i kroppen annat än bara skönt att ha en dag utan planer, ikväll blir det bio men dagen - den är min. Jag ska nog börja chilla med att lyssna på musik för musiken satt igång känslor jag inte vet om jag egentligen hade. känslor finns alltid under ytan så det är så svårt att veta ibland.
Istället för att lyssna på musik jämt, alltid ha ljud och rörelser, intryck och något som händer så ska jag lära mig stillhet. idag känns bra. jag njuter

vinst ifrån julklappsspelet i Århus

stressfri för en stund

jag kan fortfarande inte somna, hjärnan vägrar stänga ner sig och falla till ro. så jag somnar sent och vaknar sent, vilket jag hatar. då är jag trött jämt och hinner inte det jag vill. men idag vakade jag med en känsla som jag inte haft på länge känns det som - jag är inte stressad. det är så jävla skönt. jag har kunnat ta långsamma steg. känna hur trött kroppen är utan att behöva pressa mig.
Sista kvällen på praktiken är kommen. det är lite som att hoppa ifrån 10 meters höjd ner i en sjö sista gången innan en ska åka hem. spännande och skönt, men jag längtar också efter att få sätta mig i bilen och åka hem.
Det har verkligen varit en stressig och jobbig tid det senaste. den skriftliga uppgiften för denna kursen var ett berg för mig. själva uppgiften i sig var inte stor, men jag hade så svårt att hitta en väg in. Det har varit som att gå i en labyrint och bara komma till återvändsgränder hela tiden. Jag vet inte riktigt varför det har varit så svårt för mig. men det har varit uppförsbacke under väldigt lång tid. under jul och nyår hade jag inte många dagar på praktiken, ändå kände jag mig aldrig ledig. Ledig kände jag mig först i torsdags, tentan var inne och seminariet var gjort. jag hade 5 dagar då jag inte var stressad. sen kom stressen inför kursen som börjar på måndag. Det känns som om jag lever i ett liv av stress, press och prestationsångest.
men nu, just nu, är jag inte stressad. och det är som att andas frisk, kall luft.

Jag har känslor och jag är modig

Jag mötte Viktoria i stan ikväll och kunde bara formulera
- Jag har känslor Viktoria!
- Vad för känslor?
- Jag vet inte, känslor bara!
Med kroppsspråket försökte jag likna en tecknad figur som exploderar, eller något annat konstigt. som går från att vara fast till flytande form. vars ögon snurrar runt och tungan är som ett S. och så är den lite gul, grön och ibland rosa. jag ser svampbob framför mig av någon anledning.

Jag har känslor! jag har så jävla mycket känslor. trötthetskänslor, nollställd-hjärna-känslor, glad-och-sen-ner-igen-känslor och så massa andra känslor som svingar förbi sådär snabbt att jag inte ens hinner namnge dem innan de försvinner igen. Jag har sovit dåligt i de två senaste nätterna (eller i fyra veckor), det är sista veckan på praktiken - vilket i sig är väldigt känslosamt för mig - jag som person är.... jag vill inte kalla mig överkänslig eller ens känslig - det är fan resten av packet som är underkänsliga. jag är en person som har känslor helt enkelt. Dessutom har jag mens. det kan påverka. oklart just nu ifall det gör det eller ej...

Idag har jag kommit fram till att jag hatar att prata känslor. jag vill stänga av och stänga ner. armlängds avstånd and all that. Mitt hat för att prata känslor eller annat jobbigt i allmänna rum som cafée, spårvagn eller trottoaren har ökat. antingen får det vara i ett hem med stängda dörrar och fönster eller i ett hörn viskandes, och då kommer jag kanske vrida nacken ur led för att konstant kolla vem som är i närheten. Jag vet inte riktigt när detta började eller när det blev så extremt, nästan som en fobi. men jag vill inte prata om mina känslor när någon icke-utvald kan höra. jag tycker det är svin jobbigt och jag får ont i huvudet av det.
Men så när restaurangen var tom eller när vi stod viskandes i ett hörn i Nordstan då kunde jag prata med Viktoria. då kunde jag inte låta bli att gråta lite - fast att jag bet mig jätte hårt i läppen och försökte vägra ge tillstånd. dock glömde mina tårkanaler att be om tillstånd först.
Då började jag sakta berätta om vad som hänt och vad jag kände. jag satte ord på känslor och tankar. jag sa dem högt. allt det där som jag hatar. Tur nog så förstår Viktoria. och hon kan ta det. För jag behöver inte 100 råd om hur jag ska göra eller tänka eller whatever - i know. jag behöver någon som förstår och framförallt någon som lyssnar. jag behöver nog mest bara få prata, och sen låtsas som ingenting ifall det är det jag har lust med. eller så behöver jag bara säga det högt. som en vattenkokare där vattenångan tillåts komma ut. för annars exploderar jag.

Klockan började bli mycket och vi behövde ta varsin vagn
Viktoria; - Nu får vi åka hem och fortsätta prata över telefon
- När jag kommer hem ska jag röka, gråta och sen sova.
- Ja gör det, jag tror att du behöver gråta.
Det har jag inte gjort. men jag tror hon har rätt, min kropp behöver gråta. jag pallar dock inte, det tar så mycket energi. Och jag är lat. riktigt lat. så pass lat att jag just nu måste andas på speciellt sätt för att inte kissa på mig därför att jag är för lat för att gå på toa....



Förutom insikter om fobier och förhållningssätt så har jag idag haft en genuin positiv tanke om mig själv
- jag är modig!
Det var lite som en insikt det med faktiskt. Folk säger till mig att de uppfattar mig som självsäker och det är jag inte, verkligen inte, - jag är modig. för jag gör saker fast att jag inte vågar. jag gör saker fast att jag inte vill. Och jag gör det med stil - alltså i stilettklackar - vilket innebär att ibland ser jag så jävla cool och ball ut och andra gånger ramlar jag rakt på fejset.

optimist tidigt på morgonen

av någon anledning vaknade jag strax efter 05 och kunde inte somna om, trots att jag inte somnade
förrän efter 00. av någon anledning vaknade jag nöjd, lugn, (lycklig??), lite småtrött men kan en inte somna om
så kan en lika gärna börja dagen. Och jag älskar faktiskt sådana här dagar. att gå upp när allt är tyst och stilla. tända julljusstaken, julstjärnan och ljusen i granen - för jag har kvar julljusen tills det inte längre är nattsvart
när det borde vara ljus ute.

jag älskar stillheten och känslan av att dagen än så länge bara är min. det känns verkligen i hela kroppen
att det är en ny dag.

snart är praktiken över och jag får en klump i magen och tårar i ögonen när jag verkligen tar in att dessa underbara ungdomar jag lärt känna inte längre kommer vara en del av mitt liv. men samtidigt är jag förväntansfull inför den nya starten - det är så jag alltid ser en ny kurs, som en ny start. Jag längtar efter att träffa mina vänner, börja på något nytt, lära mig nya saker, ha kvällarna fria att hitta på saker (förutom när jag ska jobba) och jag ser definitivt fram emot att C-uppsatsen ska dra igång för jag ser inte allt det jobbiga framför mig utan jag ser bara att jag kommer spendera mycket tid med Viktoria.

Många andra har nyårslöften, men jag har ny-kurs-förhoppingar - jag vet att jag antagligen inte kommer hålla det därför vill jag inte kalla det löften utan istället förhoppningar.
Jag har redan börjat måla mitt lilla bord igen och en förhoppnings är att jag ska måla mitt sminkbord, min byrå och mitt vardagsrumsbord. det sistnämnda har jag väntat - eller skjutit upp på det, det beror på hur en ser det - i typ 3-4 år. Jag vill ta mig tid att lära mig fler vegetariska rätter - där finns ändå en chans för jag har redan börjat. och utan att anstränga mig har jag de senaste veckorna ätit mer eller i alla fall lika mycket vegetarisk mat som mat med djur i. Jag vill se och uppleva saker med mina vänner och ta vara på dem. Som alltid vill jag må bättre genom att äta nyttigare och ha mindre ont genom att röra på mig mer. Jag vill lägga mig i tid för att följa samhällets syn av att det är bättre att vara uppe tidigt än att vara uppe sent. Den största, alltid återkommande som jag aldrig lyckas med - jag vill ligga i fas med det jag ska läsa och föreläsningarna, vara strukturerad och nå mina läsmål så jag inte blir stressad eller får ångest. (yäää those last once are probably not gonna happen)
En ny kurs - nya förhoppningar och än så länge har optimismen inte övergett mig!

När vi var i Århus i julas gick jag Elvira och Olivia en sväng för att shoppa lite granna.

Nya fina lådor att lägga alla papper (och skräp jag vägrar slänga) i.

my love for you is bigger than my heart

den senaste tiden har jag och min lillasyster kommit varandra mycket närmre, mycket mycket närmre.
Under tiden, och efter, våra samtal de senaste gångerna har jag blivit helt tårögd. jag blir tårögd av vår kärlek, av hur mycket vi kommunicerar och jobbar för att förstå varandra. Vi är så otroligt olika men vi kämpar järnet för att finna varandra. Att vi är där vi är idag är tack vare att vi har kämpat och tack vare vår vägran att ge upp.
hela vår relation är ett bevis för hur ofantligt mycket vi älskar varandra. Den kärleken har gjort att vi alltid har stävat efter att göra våran relation bättre.
Det har banneme inte alltid varit lätt och det har blivit många tårar genom åren, men det är så värt det.
Min lillasyster är något av det absolut bästa jag har i mitt liv. jag älskar henne med en intensitet som är ojämförbar. när någon skadar henne, eller tanken på att någon skulle skada henne, svartna det för ögonen på mig och jag blir mordisk på ett sätt jag aldrig annars är. Min beskyddarinstinkt är liiite extrem när det kommer till henne. en hade trott att det skulle lugna ner sig nu när vi är vuxna, it have not...

Vår kärlek till varandra har aldrig ifrågasatts, den har alltid varit självklar, men det är inte samma sak som att vi har haft en enkel relation. Men jag tror att just för att den inte har varit enkel och just för att vi har fått kämpa kan vi nu vara lyckliga och tacksamma för att vi aldrig gav upp. Kärleken och vår relation blir något större på grund av det. Jag vill aldrig sluta prata med dig, jag vill aldrig sluta diskutera med dig, jag vill aldrig sluta kämpa med dig och jag vill aldrig sluta skratta med dig tills vi båda får så ont i magen att vi börjar gnälla.
Jag är så tacksam och glad. jag älskar att vi nu kan prata på ett sätt som förr hade varit omöjligt. vi kan dela med oss, anförtro oss och jag kan ligga storgråtande i din famn - något som varit otänkbart för mig förr då jag alltid ville skydda dig ifrån allt ont. men nu har jag börjat inse att du står rakt och starkt.
Du är så stark, klok och fantastisk min älskade babysister.
Jag älskar att vi nu kan diskutera på ett sätt som vi aldrig kunnat göra förut. det gör mig så lycklig att inse att vi inte tycker så olika ändå. det var med glädje jag gick ifrån diskussionen ikväll, utan ångest som det ibland har varit. Det kanske är lite fult, men det gör mig lycklig att höra att vi tänker rätt jädra lika i frågor som är så ofantligt viktiga för mig. trots att vi har väldigt olika utgångspunkter på många sätt kan vi ändå hitta till samma punkt.
Så mycket har förändrats och vi har förändrats som personer. Jag vill fira detta och jag vill minnas detta.

Tack min älskade sis för att du vill kämpa med mig, för att du vill finnas i mitt liv, för att du ringer, för att du skrattar med mig, för att du älskar men framförallt för att du låter mig älska dig.

med bara ord kan hon få mitt hjärta att svämma över av kärlek