Jag mötte Viktoria i stan ikväll och kunde bara formulera
- Jag har känslor Viktoria!
- Vad för känslor?
- Jag vet inte, känslor bara!
Med kroppsspråket försökte jag likna en tecknad figur som exploderar, eller något annat konstigt. som går från att vara fast till flytande form. vars ögon snurrar runt och tungan är som ett S. och så är den lite gul, grön och ibland rosa. jag ser svampbob framför mig av någon anledning.
Jag har känslor! jag har så jävla mycket känslor. trötthetskänslor, nollställd-hjärna-känslor, glad-och-sen-ner-igen-känslor och så massa andra känslor som svingar förbi sådär snabbt att jag inte ens hinner namnge dem innan de försvinner igen. Jag har sovit dåligt i de två senaste nätterna (eller i fyra veckor), det är sista veckan på praktiken - vilket i sig är väldigt känslosamt för mig - jag som person är.... jag vill inte kalla mig överkänslig eller ens känslig - det är fan resten av packet som är underkänsliga. jag är en person som har känslor helt enkelt. Dessutom har jag mens. det kan påverka. oklart just nu ifall det gör det eller ej...
Idag har jag kommit fram till att jag hatar att prata känslor. jag vill stänga av och stänga ner. armlängds avstånd and all that. Mitt hat för att prata känslor eller annat jobbigt i allmänna rum som cafée, spårvagn eller trottoaren har ökat. antingen får det vara i ett hem med stängda dörrar och fönster eller i ett hörn viskandes, och då kommer jag kanske vrida nacken ur led för att konstant kolla vem som är i närheten. Jag vet inte riktigt när detta började eller när det blev så extremt, nästan som en fobi. men jag vill inte prata om mina känslor när någon icke-utvald kan höra. jag tycker det är svin jobbigt och jag får ont i huvudet av det.
Men så när restaurangen var tom eller när vi stod viskandes i ett hörn i Nordstan då kunde jag prata med Viktoria. då kunde jag inte låta bli att gråta lite - fast att jag bet mig jätte hårt i läppen och försökte vägra ge tillstånd. dock glömde mina tårkanaler att be om tillstånd först.
Då började jag sakta berätta om vad som hänt och vad jag kände. jag satte ord på känslor och tankar. jag sa dem högt. allt det där som jag hatar. Tur nog så förstår Viktoria. och hon kan ta det. För jag behöver inte 100 råd om hur jag ska göra eller tänka eller whatever - i know. jag behöver någon som förstår och framförallt någon som lyssnar. jag behöver nog mest bara få prata, och sen låtsas som ingenting ifall det är det jag har lust med. eller så behöver jag bara säga det högt. som en vattenkokare där vattenångan tillåts komma ut. för annars exploderar jag.
Klockan började bli mycket och vi behövde ta varsin vagn
Viktoria; - Nu får vi åka hem och fortsätta prata över telefon
- När jag kommer hem ska jag röka, gråta och sen sova.
- Ja gör det, jag tror att du behöver gråta.
Det har jag inte gjort. men jag tror hon har rätt, min kropp behöver gråta. jag pallar dock inte, det tar så mycket energi. Och jag är lat. riktigt lat. så pass lat att jag just nu måste andas på speciellt sätt för att inte kissa på mig därför att jag är för lat för att gå på toa....
Förutom insikter om fobier och förhållningssätt så har jag idag haft en genuin positiv tanke om mig själv
- jag är modig!
Det var lite som en insikt det med faktiskt. Folk säger till mig att de uppfattar mig som självsäker och det är jag inte, verkligen inte, - jag är modig. för jag gör saker fast att jag inte vågar. jag gör saker fast att jag inte vill. Och jag gör det med stil - alltså i stilettklackar - vilket innebär att ibland ser jag så jävla cool och ball ut och andra gånger ramlar jag rakt på fejset.
- Jag har känslor Viktoria!
- Vad för känslor?
- Jag vet inte, känslor bara!
Med kroppsspråket försökte jag likna en tecknad figur som exploderar, eller något annat konstigt. som går från att vara fast till flytande form. vars ögon snurrar runt och tungan är som ett S. och så är den lite gul, grön och ibland rosa. jag ser svampbob framför mig av någon anledning.
Jag har känslor! jag har så jävla mycket känslor. trötthetskänslor, nollställd-hjärna-känslor, glad-och-sen-ner-igen-känslor och så massa andra känslor som svingar förbi sådär snabbt att jag inte ens hinner namnge dem innan de försvinner igen. Jag har sovit dåligt i de två senaste nätterna (eller i fyra veckor), det är sista veckan på praktiken - vilket i sig är väldigt känslosamt för mig - jag som person är.... jag vill inte kalla mig överkänslig eller ens känslig - det är fan resten av packet som är underkänsliga. jag är en person som har känslor helt enkelt. Dessutom har jag mens. det kan påverka. oklart just nu ifall det gör det eller ej...
Idag har jag kommit fram till att jag hatar att prata känslor. jag vill stänga av och stänga ner. armlängds avstånd and all that. Mitt hat för att prata känslor eller annat jobbigt i allmänna rum som cafée, spårvagn eller trottoaren har ökat. antingen får det vara i ett hem med stängda dörrar och fönster eller i ett hörn viskandes, och då kommer jag kanske vrida nacken ur led för att konstant kolla vem som är i närheten. Jag vet inte riktigt när detta började eller när det blev så extremt, nästan som en fobi. men jag vill inte prata om mina känslor när någon icke-utvald kan höra. jag tycker det är svin jobbigt och jag får ont i huvudet av det.
Men så när restaurangen var tom eller när vi stod viskandes i ett hörn i Nordstan då kunde jag prata med Viktoria. då kunde jag inte låta bli att gråta lite - fast att jag bet mig jätte hårt i läppen och försökte vägra ge tillstånd. dock glömde mina tårkanaler att be om tillstånd först.
Då började jag sakta berätta om vad som hänt och vad jag kände. jag satte ord på känslor och tankar. jag sa dem högt. allt det där som jag hatar. Tur nog så förstår Viktoria. och hon kan ta det. För jag behöver inte 100 råd om hur jag ska göra eller tänka eller whatever - i know. jag behöver någon som förstår och framförallt någon som lyssnar. jag behöver nog mest bara få prata, och sen låtsas som ingenting ifall det är det jag har lust med. eller så behöver jag bara säga det högt. som en vattenkokare där vattenångan tillåts komma ut. för annars exploderar jag.
Klockan började bli mycket och vi behövde ta varsin vagn
Viktoria; - Nu får vi åka hem och fortsätta prata över telefon
- När jag kommer hem ska jag röka, gråta och sen sova.
- Ja gör det, jag tror att du behöver gråta.
Det har jag inte gjort. men jag tror hon har rätt, min kropp behöver gråta. jag pallar dock inte, det tar så mycket energi. Och jag är lat. riktigt lat. så pass lat att jag just nu måste andas på speciellt sätt för att inte kissa på mig därför att jag är för lat för att gå på toa....
Förutom insikter om fobier och förhållningssätt så har jag idag haft en genuin positiv tanke om mig själv
- jag är modig!
Det var lite som en insikt det med faktiskt. Folk säger till mig att de uppfattar mig som självsäker och det är jag inte, verkligen inte, - jag är modig. för jag gör saker fast att jag inte vågar. jag gör saker fast att jag inte vill. Och jag gör det med stil - alltså i stilettklackar - vilket innebär att ibland ser jag så jävla cool och ball ut och andra gånger ramlar jag rakt på fejset.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar