min kärlek till att vakna tidigt

jag älskar det! inte lika mycket som att vara uppe sent, men när jag av någon anledning vaknar tidigt av mig själv och inte är trött - då älskar jag det. när jag inte vaknar på grund av ett alarm. när jag inte vaknar av stress. när jag inte vaknar för att jag har tusen saker att göra.
utan bara slår upp ögonen och är tillräckligt pigg. när jag vaknar och världen är tyst. det är fint det.
så god morgon världen, jag är vaken.

mitt fina porslinsskåp som är full av färger och mönster.

ett slut och ett bra liv

Terminens sista tenta är inne. Det känns så jävla underbart!! jag lämnade in 2-3 timmar innan deadline.
Sjukt skönt. Det har varit mycket jobb, eller aa mycket jag ska plugga och sen ändå inte plugga så mycket. jag har liksom legat för bra till, inte haft press eller stress för jag har hela tiden varit relativt klar. Igår trodde jag att jag hade skrivit klart, skulle bara läsa igenom och göra några små ändringar idag... 4,5 timmar senare...
Viktoria var här och pluggade hon med. mysigt att sitta tysta ihop och bara kramas när jag fick infall.
Jag hann ut till kl 15, så lite sol blev det med en roman i handen tills solen försvann på innegården. Så otroligt underbart! Men än är det inte över. I övermorgon ska vi ha seminarium och tills dess ska jag ha läst de andra i seminariegruppens tentor, 8 stycken. och skriva frågor. och kunna presentera min "projektidé"...
Mantrat som går i mitt huvud just nu är Bara två dagar kvar, bara två dagar kvar.
I morgon ska jag jobba, vilket ska bli kul. komma hemifrån och träffa dessa goa människor som jag jobbar med. Sen kommer jag nog ha rätt fullt upp innan USA. måste passa på att träffa alla min fina vänner.

I lördags var jag och Mika på andra långdagen. Mika som ger sånnadär långa innerliga kramar. underbara Mika. Vi gick i trängseln, insåg att vi borde ha tagit med egen dricka, satt och tjötade en stund på Jerntorgets brygghus och sen mötte vi upp ett gäng killar för att sitta på en gräsplätt och snacka skit.

I söndags var jag, Therese och Clara i Nordstan. Så fort Clara såg mig gick hon helt upp i varv. Therese hävdar att det är som med Pavlovs hundar, förstår ej vad hon menar. Där var vi i omklädningsrummen och jag försökte busa samtidigt som jag prövade kläder. Mamma jag ser hennes fötter. Är oerhört tacksam för att hon inte på skoj ryckte undan skynket för mig. Prövade short efter shorts. kunde inte bestämma vilka jag ville ha alls, så köpte 4 stycken för att få mer tid. Nu är två valda and i love it!

Vi åkte till Mariaplan, Mika och den stora loppisen. jag försökte jonglera att kolla på saker, prata med Mika och Therese samt springa och kasta runt på Clara. det var helt klart mitt träningspass. 

Ellen kom förbi. en promenad genom Slottsskogen och prat med henne.

Jag har så mycket fina vänner. jag har så många jag vill träffa. som jag vill hinna med och hålla nära. Det är en fin känsla det.

efter plugg och mat blev det träning. jag har en timmes promenadrunda, som jag jobbar på ska bli joggingrunda, och det är så vackert. sommaren är här. Gick ut 20.30 och det var fortfarande ljust. det var mycket varmare än jag trodde. så vackert och underbart. Har ändå lyckats relativt bra med att komma igång med träningen. Det här med att träna och äta bra - tyvärr så funkar det. jag mår bättre. Vilket är lite synd för jag föredrar ju att vara lat och äta vad jag vill. well well..

jag mår bra. det känns bra. jag känner mig lugn. at peace liksom. det är fint det!

jag älskar dem!

Förra sommarens uppdrag

Hittade detta inlägget i mina utkast - jag minnas inte direkt hur det gick men såhär skrev jag 2015-07-15


Precis som förra sommaren har jag ett uppdrag till mig själv denna sommaren. ett uppdrag för att få mig själv att må bättre. För att öka min livskvalité.
Förra sommarens uppdrag var att skulle jag äta vad jag ville, när jag ville och hur mycket jag ville utan att få några negativa känslor kring det! Detta gjorde jag för att jag insett att det enda jag har hållit på med länge, det enda jag har hållit fast vid är bantning. Mitt första minne av att banta var när jag var 10 år (!!!), förra sommaren innebar det alltså 16 år. inte konstant bantande, då hade jag bara varit ett skelett i guess, men det har hela tiden funnits där. den där besattheten vid vikten. en period gick det långt och jag hade både anorexi och bulimi och gick ner allt allt för mycket. men överlag har det inneburit en konstant medvetenhet om hur min kropp ser ut, att jag hela tiden tyckt att jag varit för tjock - oavsett hur mycket jag vägt och så vidare. mer om allt det där beskrev jag här förra året.

Denna förändring förra sommaren ledde faktiskt till att ätandet inte blev lika ångestladdat för mig som det varit förut. jag mådde bättre och det skedde en förändring kring mat för mig.
Ätandet fortsatte under hösten, inte mycket tränande och ingen våg. så det som också hände var att jag gick upp en del i vikt utan att egentligen märka det så mycket. samtidigt hade jag också shoppingstop så jag upptäckt det egentligen inte förrän jag stod i provrummet för första gången på 9 månader. där fick jag en örfil och så jävla mycket ångest. då fick jag veta att vågen sa att jag vägde ett par kilo över den där viktgränsen jag lovat att aldrig gå över. Det var verkligen svin jobbigt. och jag började lite på noll igen. Skillnaden nu är att den där rösten i mitt huvud som säger du är tjock du är tjock du är tjock får en annan röst som säger emot. som bestämt hävdar du är INTE tjock och so what?! Nu har jag en röst som försöker minska min ångest, som försöker vara snäll mot mig. Jag är långt ifrån framme men framsteg har gjorts och det är alltid något.

Uppdraget fortsätter men denna sommaren har jag ett till uppdrag. Sluta ha prestationsångest och dåligt samvete!
Jag är expert på att bli arg på mig själv och få dåligt samvete över allt jag inte gör och det jag istället gör. alla "borde" och det som inte lever upp till att capre diem, effektivitet utan istället representerar det samhället ser som lathet och så vidare. Känslan och tankarna om att jag borde bli bättre på det, jag borde göra det och jag borde INTE göra det där. Jag bestämde mig för att jag faktiskt inte har några måsten denna sommaren (förutom att jobba). Jag har inget att plugga på hela sommaren. jag måste inte sola bara för att det är sol. jag måste inte börja på min 4-6 A4 långa to do-lista med kläder som ska sys, möbler som ska målas och allt som ska rensas och fixas. Jag måste inte göra något jag inte vill. jag ska bara ta det lugnt och göra vad som faller mig in. jag måste inte vara effektiv. Jag antar att jag måste diska för det blir rätt äckligt annars, men jag måste inte ta allt med en gång eller så ofta.
Inga måsten.
Vilket har varit nice och det har hjälpt att ibland kunna påminna mig själv om det när ångesten kommer.
Men ändå känner jag mig dålig som har sett massa serier och inte börjat på min to do lista. att jag inte tränat eller gjort allt det där somriga. men jag jobbar på det.
Min förhoppning är att denna inställning ska leda till mindre ångest, att inte värdera mig själv så mycket med vad jag presterar och i slutändan att ha enklare att ta tag i saker i höst när jag kommer ha måsten.
Det har faktiskt redan lett till att jag möblerat om i vardagsrummet, wich i love. och kunnat tillåta mig själv att sova ut och ligga i skuggan utan att ha ångest över soltimmarna jag missar.

fuck this tenta

denna tentan jag håller på att skriva just nu är så freaking tråkig!! Det ska vara en fejkad projektansökan och vi får skriva 5000 - jag är uppe i 4300 ord och måste utveckla en hel del, förkorta ner andra delar och göra så den inte är så jävla spretig. Men jag vill verkligen inte!!
Den ska in på måndag, sen seminarium på onsdag och sen är jag freaking done! Om jag inte får komplettera - vilket hade sugit. Så jag behöver verkligen lägga krut på tentan nu. MEN JAG VILL INTE!!!

MVH en tjurig och gnällig Jonna.

I vackra Skummeslöv med Mika 4-7 mars 2016

Min morfars syster och man har ett hus i Skummeslöv. ett hus som ligger precis vid stranden. ett hus som ger mig en känsla av trygghet. ett lugn och en trygghet som är ovanlig för mig att känna. Jag har nog egentligen inte varit här så överdrivet många gånger i mitt liv men ändå har det lyckats sätta fina spår i mig.
Denna helgen i mars kom jag och Mika iväg dit. En tur till Falkenberg för att låna bilen, köra hem min fina pappa på hans sista arbetsdag och 45 minuter senare var vi framme och spända. bara av att närma mig huset, och speciellt när jag öppnar dörren, kom en sån underbar känsla över mig. lugn. trygghet. jag älskar verkligen att vara här. Mys mys mys!
Sitta och kolla över stranden med en pizza på tallriken. andas in lugnet. då det är Mika och jag som var iväg så såg vi såklart ett par grymma filmer under dessa dagar. tunga filmer. jag rekommenderar Spotlight - hur kyrkan och samhället osynliggjorde katolska prästers övergrepp mot barn.
Något måste gå sönder - en svensk sommarfilm om en ny kärlek mellan två unga vuxna där ena har svårt att acceptera och stå för sin kärlek till en transkvinna. en jobbig och sjukt bra film.
och The Hunting Ground - en dokumentär om våldtäkter som sker på Collages i USA, hur det hanteras av personalen och de ansvariga på skolan, diskussioner kring varför det fortsätter tillåtas och om den fantastiska aktivism som kämpar för survivors och försöker få en förändring. Jag blev så förbannad, utpumpad men framförallt så ofantligt imponerad av dessa kvinnor som tar kampen mot dessa stora och maktfulla institutioner.
Vi såg även The Danish Girl dock tycker jag fortfarande att filmen är värd all kritik över att det är en cis-man som spelar en transkvinna. dock är det en viktig historia, trots filmens brister. Mycket var provocerande tycker jag. mycket bra skådespeleri överlag, bra filmning, vackra miljöer och mycket som startade tankar.
Jag började även läsa på En handbok till att bli lesbisk och blev arg på patriarkatet, hetronormen och all skit relationer till en man innebär/kan innebära. Med så många känslor av filmer och böcker var det tur att jag var med Mika som det alltid blir diskussion med. något av det bästa. att få analysera, tänka och fundera med en smart människa. att dela tankar och intryck.

Vi har njutit av god mat och sitta i de sköna fåtöljerna som en kan se havet ifrån. att betrakta och promenera på stranden. det är obeskrivligt vackert här. idylliskt. omgivningen ger mig lust att vara kreativ och konstnärlig.

det var 4 riktigt fina dagar. lugna dagar där jag fick gå ner i varv. och bäst av allt, vara med Mika på en av mina favorit platser!

Guacamole är så gott att det ska slickas av tallriken. tycker mika :´D

En vår och en C-uppsats

Jag och Viktoria har spenderat 9 veckor på vår C-uppsats och i tisdags fick vi mejl om att den är godkänd.
Jag har fått frågan om det inte känns jätte skönt att den är inlämnad? Nej säger jag, det kommer vara skönt först när den är godkänd. Så blev den godkänd och jag har fått frågan om det inte känns jätte bra? Nja säger jag, jag vill mest förtränga dessa veckor och att den ens har hänt. För det har varit jobbigt, det har varit tungt och det har varit slitit.

Fast det har varit kul också. det har varit roligt att spendera mycket tid med Viktoria, har sleepovers och bubbelskratta med kramar. det ska inte glömmas. Det har inte bara varit ångest och mörker. även om det kanske är det jag har lättast att minnas. Det har också varit skönt att styra sin egen tid mer. att kunna åka till Falkenberg och Malmö och träffa familj. ha besök av Sandra och 4 dagars minisemester i Skummeslöv med Mika. att själva styra när vi började om morgnarna/förmiddagen. Det sistnämnde har varit livsviktigt för mig då min sömn fuckade ur rätt rejält med 3-4 timmar insomning i perioder och perioder då kroppen behövde 10 timmar sömn. Så det där med att kunna styra när vi började var bra på så sätt. mindre bra för självdisciplin. Det var även bra för att kunna ta skogspromenader (okej det gjorde jag väl kanske sammanlagt i 1-2 veckor bara).

I början av uppsatsskrivandet träffade jag ändå en del vänner. jag skulle nog kanske säga att de 5 första veckorna var relativt okej, då gjorde jag saker och var rätt glad ändå. även fast att jag var stressad, okej riiiiktigt stressad ibland, för att det tog faktiskt 5 veckor innan vi fick utredningarna vi behövde för uppsatsen. och innan dess var det svårt att komma igång ordentligt då vi inte visste hur det riktigt skulle se ut. ångesten kretsade kring det, oro kring hur det skulle bli - om vi skulle få utredningarna eller ej. de 5 första veckorna kanske inte var så enkla ändå? Sen hade vi 3 (!!!) veckor på oss att skriva. och det var tufft. då var det mycket stress och ångest. sen blev det även galet lååånga dagar med 12 timmars pass så hjärnan nästan slutade fungera.

Thank God så lämnade vi in första utkastet 2 dagar för tidigt och åkte på en 10 dagars semester till Fethiye i Turkiet. Det var så jävla välbehövligt. jag var helt utpumpad. Det innebar kanske att vi fick plugga lite mer veckan vi hade på oss efter seminariet, men det var inte lika illa som jag trodde det skulle bli och det var lätt värt det!!
I förrgår sprang vi på varandra på spårvagnen. en rejäl kram och så en sånhär Jonna-Viktoria-high-five. För ja, jag vill förtränga det och jag vill aldrig göra om det - men fuck yää IT'S OVER!!!! We fucking did it!

Södertälje hos Älskis och Ebbe-Lou

gårdagen fick en oväntad vändning när jag på bussen till skolan pratade med Älskis och bestämde att åka till henne och Ebbe över helgen då Hugo är iväg. lite sällskap och lite hjälp då en hund och en bäbis kan vara lite svårt att kombinera själv. Det kändes så fint med en spontan helg. riktigt fint faktiskt.

En kväll med prat om högt upp lågt. om allt vi ska göra när de flyttar tillbaka till Göteborg, om livets förändringar, om uppfostran och samhällets utseendefixering. det är fint det, att sitta och prata och bara vara. Sen har vi bäbisen, som inte är en bäbis längre. Nä Ebbe har blivit stor. springer runt och skrattar högt. Han och jag ska bli bästisar, han vet bara inte om det än. vi närmar varandra lite försiktigt, spanar och gör försök till lite bus.

idag har vi varit på HM och jag har shoppat loss lite till en efterlängtad sommar. linnen med mönster, höga jeansshorts och en klänning som tyvärr behöver åka tillbaka. Nu sover Ebbe och Sandra middag och jag vet inte riktigt om andetagen jag hör är hennes eller Charlies. Galet mysigt är det i alla fall. och jag längtar så mycket efter att de är hemma igen, i Göteborg där de hör hemma. Det är först nu när de ska flytta som jag på riktigt vågar känna hur mycket jag har saknat henne, hur mycket hon har fattats mig och hur tomt livet på många sätt har känts utan henne i samma stad.