torsdag 30 oktober 2014

"Du fullkomligt krossade mig och slet sönder mig..."


ja jag skrev de orden, som jag aldrig trodde jag skulle få ur mig, och det känns som en upprättelse. 
det känns som om jag sparkat uppåt. försvarat mig själv. det känns bra. jag känner mig stolt. som om jag kramar mig själv och äntligen kan erkänna högt att jag förtjänade bättre. det känns som om jag åkt tillbaka i tiden och försvarat mig själv. det kändes som en början till att börja läka. ett litet steg. det är så ofantligt smärtsamt, men samtidigt känns det bra. för jag backade inte och jag vek mig inte. mot dig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar