Till alla mina feministiska mödrar och systrar innan mig, till alla mina systrar som kämpar här med mig idag - TACK!

Det är över 100 år sen och ändå finns det så många paralleller att dra mellan verkligheten i filmen Suffragette och dagens verklighet. Jag ser en film som utspelas i slutet av 1800-talet/början av 1900-talet i England men i mitt huvud hade det lika gärna kunnat vara idag, och det barnet jag ser i filmen kan ersättas med ett barn idag som just nu bär bördan att vara familjens försörjare.
Jag får ont i magen av att det då, precis som nu, finns barn och kvinnor som utsätts för fysiska och psykiska övergrepp av män, men som har så mycket att förlora på att säga något att de förblir tysta. De är tysta om vad de själva utsätts för och de är tysta om vad de bevittnar att andra utsätts för. Det skedde då och det sker idag, överallt i världen.
I deras ögon kan jag se en ilska och en frustration som även finns hos mig och jag undrar hur jag skulle överleva om jag sattes i en tidsmaskin och fick utstå det de fick utstå. om jag då hade haft samma glöd i mina ögon som de har. Men jag behöver ingen tidsmaskin, jag behöver bara åka till ett annat land. För samma kamp - exakt om samma sak - utkämpas av kvinnor än idag.
När jag ser filmen kan jag känna i hela min kropp hur mycket jag tycker att kvinnor ska ha rätten att bestämma över sina kroppar. De ska få bära och föda barn om de vill precis lika mycket som de ska ha rätt att göra abort om det är det de vill.
Jag blir imponerad av modet som kvinnorna i filmen visar, ett mod som jag vet finns än idag runt mig. jag blir inspirerad av hur de kämpar, en inspiration jag kan finna i mina systrar än idag.

"And reason said to her 'Silence! What do you hear?' 
and she said 

'I hear the sound of feet,
a thousand times ten thousand and thousands of thousands,
and they beat this way'
'They are the feet of those that shall follow you. Lead on!'"

Jag blir så rörd av dessa ord, jag blev tårögd när jag hörde dem och jag blir tårögd nu när jag skriver dem. de träffar rakt i hjärtat - för det är jag! Jag och mina systrar. det är vi som går i era fotsteg, som fortsätter kämpa er kamp.  Filmen utspelar sig inte i Sverige men varje rättighet som en grupp inte längre förnekas är en global vinst för oss alla. deras kamp påverkade oss alla, det om något visar hur vi alla är ett.


Tack mina feministiska mödrar och systrar innan mig - för er kamp. för de rättigheter ni kämpade för som idag är så självklara för mig att de är intatuerade i min hud. och tack för er kamp för de rättigheter som jag än idag får kämpa för att de ska sitta rätt. tack för er kamp som gör att jag idag kan föra en annan kamp, en bredare kamp, en mer inkluderande kamp och en kamp som jag inte kan eller vill klara mig utan.
Och tack till mina systar - till er jag aldrig kommer träffa och till er som går vid min sida - tack för att ni finns med och är de där fötterna. fötterna som ekar, fötterna som ska fortsätta gå. för kampen finns kvar och jag känner ett sånt vackert kärleksfullt systraskap med er.

lycka

igår kom vi hem ifrån Danmark och idag kom Odbacke hit. en massa vuxna som leker och uppmuntrar honom. skrattar och ler. så mycket positiv förstärkning det barnet får alltså. sjunger och dansar. busar och bara kollar på honom med så mycket kärlek att vi spricker. för en är påväg att dö söthetsdöden när en tittar på honom.
Hans skratt, kropp, lekar, leende, röst, sång, uttryck och bus.
idag var jag och mamma och köpte garn till mig. jag ska försöka mig på att sticka en tubhalsduk. det var så mysigt att sitta i stolen och sticka medans Adel spelades, Tilda läste i soffan och mamma lekte med Edvin. pappa och Hannes började spela gitarr - det bästa jag vet. detta är bara så mysigt. mamma läser om Alfons för Edvin och jag säger irriterat till Frida att det är illa att det är Alfons faster som ska fixa inför hans kalas och inte hans pappa, och dessutom att faster utbrister hur glad hon är över det.
Pappa och Edvin är i köket och leker och vi hör honom säga om och om igen
- Perfekt farfar!

Jag går till köket och där ligger de på golvet med fötterna mot skåpet. Edvin med världens finaste busleende. de är så lika de där två. busfarfar leker riktigt häftiga lekar så Edvin skrattar högt och vi andra skrattar med. Vid middagsbordet pratar och diskuterar vi. så som vi brukar göra.

Jag älskar detta, trots att jag längtar hem. hade jag kunnat spinna som en katt så hade jag gjort det. myskänslan tar över kroppen och jag är bara lycklig.

Fast att vi inte skulle byta julklappar fick vi barn det. 

jag, Tilda och Frida fick likadana sockar, sjukt mysigt.

Fram och tillbaka till Falkenberg

i onsdags åkte jag till Falkenberg och stannade till söndag. det var skönt att vara hemma hos mina föräldrar. att ha dem nära, bara vara och njuta. göra knäck med mamma och slå in julklappar tillsammans.
Sen var det tentan - den som jag skulle skriva klart men som det inte gick något vidare bra med. jag har svårt att hitta struktur då uppgiften helt saknar det. i andra kurser har vi haft bestämd kurslitteratur där vi ska hitta svar till en bestämd fråga, nu ska vi hitta allt själva. och det är verkligen inte så enkelt. Så blir jag sur på mig själv, sur på min brist av självdisciplin, den tryter så lätt när det är för mycket uppförsbacke. sur på mig själv för att jag nu kommer behöva sitta över jul och inte vara helt ledig. Men tur för mig lyckades mamma hitta en undersökning jag kan använda och nu har ångesten släppt, nu ser det ut att bli bra och jag är glad. konstigt nog har jag varit glad i all ångest med. jag har kunnat studsa, le, skratta och dansa. njuta av det runt mig och det är fantastiskt.

I fredags var jag i Halmstad och lekte skådespelare till "instruktion videon" för depplyftet - hur en ska diagnosera depression. Det var roligt men med bara 4 timmars sömn var jag rätt död efter 7 timmars inspelning.
Jag har sett på den svensk/danska serien Bron och blivit sådär karaktärs-kär i Saga Norén. och så har jag ätit piggelin i stora lass, mina älskade föräldrar som köper hem det till mig. det är svårt att känna sig vuxen när ens föräldrar fortfarande tar hand om en så bra.

Nu börjar slutet på praktiken närma sig och jag börjar få lite separationsångest. det känns så jävla trist att lämna ungdomarna. min handledare var praktikant här och  uttryckte det så bra, det är som att lämna en ofärdig bok. en vill ju läsa längre. Jag vill ju veta hur det går för dem, vad som händer i deras liv. jag vill skratta med dem, retas, krama och få deras roliga kommentarer "Jonna har du hittat en man än eller?!!". Dessa fina underbara ungdomar.
Idag är det julavslutning och ikväll ska jag åka till Falkenberg igen. det har blivit en massa fram och tillbaka.
23e-25e är vi i Århus hos min bror, det ska bli svin kul att fira jul där. sen ett par dagar till i Falkenberg med resten av familjen. det ser jag väldigt mycket fram emot. jag älskar ändå jul. jag älskar att vara med min familj.
I helgen fick jag massa erbjudande om att träffa vänner och jag blev så arg på mig själv att jag inte pluggat klart så jag kunde tacka ja lika glatt som jag blev när jag fick frågan. mina fantastiska vänner. det har blivit allt för lite häng och det ska tas igen.

livet är rätt bra ändå.

minnen i foton och känslor

att gå längs just de gatorna och känslorna kommer direkt. att se detdär huset och jag minns det som igår.
nu är gungan borttagen och jag undrar om jag rökte då. jag minns fönstren som nu har ljusstakar i sig.
och köket - som jag ser framför mig varje gång jag läser en bok med den typen av hus, då är det det köket, sovrummen och det tv-rummet jag ser i mitt huvud.
Jag gissar att vissa personer i min närhet ibland kan tröttna på att jag tar så mycket foton, men jag ser mitt liv i bilder. jag kan minnas livet jag levde då bara genom att se bilden och det gillar jag. som toabilden, framåtlutad mot spegeln. detdär linnet och hur det sitter. sömnen som har gått på vänster sida och hur materialet känns mot min hud. jag undrar var de där örhängena har tagit vägen.
Så mycket minnen som sitter i kroppen, inte bara känslor utan som en vana i hur jag sitter på stolen. känslan av att luta sig framåt och den handstilen. tryggheten i den. hur orden låter i den munnen och det där halva skrattet. han var en man som jag fullständigt litade på under en tid då jag var väldigt misstänksamt inställd mot män. Att ha någon jag knappt känner som känns så nära. den där barndomsrelationen till vuxna som gör att den vet så mycket om mig och jag vet nästan inget om den.
Jag är chockad att de kikade genom dörren, tättstående ihop, för att bara kolla - man vet ju aldrig. det visste jag inte, men jag borde. för jag är ju likadan. chock- och alarmkänslan sitter fortfarande kvar i kroppen efter alla dessa år när jag är personen på deras sida dörren, så varför skulle det inte vara likadant för dem? Ibland blir jag smärtsamt medveten om vilken skada jag har gjort och vilka ärr jag har ristat in. men det är ju så det är och jag försöker förlåta mig själv. jag försöker förstå och se det utifrån, som en vuxen, som om det jag gjorde var någon annan - för då skulle jag vara så förlåtande. då skulle orden var inlindade i sammet och viskas som en smekning. nu är det istället en taggtråd som dras mot min hud och hugger mig som en kniv. Jag försöker ta bort de hårda orden, känslorna av skuld och skam och ersätta dem med förståelse och en kram. och det kan jag nästan lyckas med om jag låtsas att den tjejen där nere är någon annan än jag.

 20060408

min bildtext i bilddagboken

"Även jag kan bli jävligt uttråkad

och då är det bra att ha ett stort ego att leka med"

Skammen som jag skäms över att män ger mig

Jag har precis sett Jills veranda och helt taget ur sitt sammanhang fastnar jag för ordval som
"folk såg en inte, man var smuts. Nu ser de en. Jag är en dotter, fru..."
Om det är ett citat eller ej vet jag inte, men det var det som fastnade i mitt huvud och jag undrar argt varför en kvinna alltid bara är något i relation till en annan människa (helst en man)?!
Det funderar jag på och minns mannen igår som jag små snackade med hela vägen längs rulltrappan och jag berättade om galan min praktikplats skulle ha ikväll och sa att dit är alla välkomna så kom förbi om du vill, det börjar kl 18. Mannen sa att han inte skulle någonstans direkt och följde mig ända till dörren till min praktikplats. Jag tyckte inte han var obehaglig utan bara trevligt nyfiken så jag reagerade inte ens då han frågade efter min relation till en man
- Har du pojkvän?
- Nej
- Har du man?
- Nej
- Inte?
- Nej. kanske om några år. kanske inte.... Här är det jag ska...
Då kommer det - dendär frågan om vi ska ta en fika. Som direkt gör mig från glad till så jävla obekväm. jag funderade på att köra icke svaret; mmnjääblähää men nu sa jag rakt ut
- Nej tack jag fikar inte med människor jag inte känner
- Vi kan lära känna varandra först.
Jag ler urskuldande (jepp, mitt ansikte ursäktar mig för att jag säger nej) och säger nej tack. Sen tänker jag fan vad det alltid ska straffa sig att vara trevlig!!!! För i vanliga fall, eftersom jag är tjej, så finns ju ändå den där lilla klockan som klingar i örat om att ifall jag är för trevlig så kan en man ta det som flörting. VARNING VARNING klingar den. men denna mannen var ju för fan 60-70 bast!!!

Kanske tog han det inte som flörting, kanske menade han bara att vi skulle lära känna varandra (det både tänker och säger folk som suckar åt feminist rantsen by now). Och det kan vara sant men han först frågade om jag tillhörde någon annan man - (nej det var inte hans ordval, men nog fan så är det betydelsen. Ni vet den där osynliga mannen som andra män respekterar mer än kvinnor, då en bara behöver nämna pojkvän, fästman eller make för att de ska backa) - innan han frågade om vi skulle ta en fika och att fråga det först har jag fått lära mig betyder att det är flörting. Oavsett vad hans baktanke var så blev jag jävligt obekväm. och värst av allt är att jag framförallt har lärt mig att det är mitt fel - därför att det är flörting som jag har orsakat, hur omedvetet det än må vara.



En annan gubbe - en betydligt otrevligare, obehagligare och äckligare gubbe har också gjorde ett besök i mitt liv. Det var förra torsdagen då jag kom ur duschen precis när min tvättid gick ut och då sprang jag ner i källaren inlindad i morgonrock med en handduk på huvudet. för ni vet jag är en såndär riktigt jävla bra granne som inte vill låta nästa person behöva vänta på sin tvättid, tänk om den har bråttom!
Jag hinner inte ens stiga utanför mitt egna hem innan en man kommer i trappan
- Åh så sexigt!
Detta är inte i samma liga som att fråga om en kan ta en fika, detta uttalandet är objektifierande och sexualiserande och jävligt äckligt. gubben menade det kanske bara det som en komplimang (igen, jag vet att det både tänker och säger folk som suckar åt feminist rants) men det han gör är att han tar sig rätten att värdera och kommentera mitt utseende!! Jag har inte bett om hans åsikt och när jag svarar;
- men ewww... åh så olämpligt!
Då säger han bara nej. .... Bara nej punkt. Först värderar han mitt utseende och sen värderar han vad jag anser är lämpligt eller ej. Jag blir svin arg och framförallt får jag en klump i magen. Klumpen kommer precis då när det händer och flera gånger efter när jag är i min trappuppgång. och att jag nu känner mig otrygg i min egen trappuppgång det gör mig jävligt förbannad.



Jag fick skuldkänslor när mannen frågade om vi skulle ses därför att jag genast började tänka på vad jag hade gjort för att få honom att tro att jag var intresserad, och vad jag borde ha gjort för att få honom att förstå att det var jag inte. Sen känner jag dubbelskam - för att jag ens tänker tanken att jag orsakade det! Att jag ens tänker att det på något sätt är mitt fel. Det gör mig jävligt förbannad. Jag tänker så mycket på det att jag till och med nu efteråt när jag skriver om händelsen här funderar på att inte ha med att jag berättade om galan och sa att alla är välkomna därför att inbjudan kan ses som att jag flörtade.

Jag fick skuldkänslor när gubben sexualiserande mig - min första reaktion var chock, ilska och ilskan ledde till att jag ville skälla ut honom sen kom samhället in i huvudet och skämdes därför att under morgonrocken hade jag ju bara underkläder så jag var tekniskt sett nästan naken, jag var ju ändå lite oanständig...
Sen kommer dubbelskammen cuz HELL NO det spelar någon roll, jag har ju för fan en heltäckande morgonrock - so uncalled for!!
Sen kommer TRIPPELSKAMMEN; Jonna freaking jäääävla O, du har fanme rätt att gå i återsittande kortkortkortkort utan att något jävla äckel gubbe ska stöna - åh så sexigt!
Där kom skammen för att jag är dålig feminist. för att jag stirrar argt in i ögonen som om min blick kunde mörda någon, spänner musklerna och alltid säger med hög stark röst "DET SPELAR INGEN JÄVLA ROLL VAD HEN HADE PÅ SIG!!!" men samtidigt kommer de tankarna när det handlar om mig själv. jag känner mig som en dålig feminist.

så jag skäms. männen får mig att skämmas flera gånger om. de gör mig obekväm och får mig att tappa lusten att vara trevlig mot okända män i rulltrappan och det vill jag fan inte sluta med! De ger mig en klump i magen när jag ska öppna dörren och står i min trappuppgång. de får mig att tveka en millisekund inför om jag ska vara en bra granne eller ej och det vill jag inte. Jag vill få vara jag och sluta behöva anpassa mig hela jävla tiden.
Jag vill istället att män ska anpassa sig. om du vill lära känna mig, så säg det men då ska det fan vara MIG du vill lära känna och inte min vagina. och är du dessutom gammal nog att vara min pappa eller morfar så var tyst, för det är bara obehagligt att fråga främlingar sånt - det finns bättre sätt.
Om du vill säga åt kvinnor att de är sexiga - ha en relation till dem där du vet att det är okej - säg det för i helvete aldrig till en okänd kvinna du går förbi!!!
Slut på lektion.

förkyld som en man

i måndags när jag vaknade mådde jag inte bra. sådär febrig och helt jävla slutkörd. jag övervägde ett tag att rycka upp mig, så som jag alltid gör. Jag satte mig ner på min kista i ingången och diskuterade med mig själv, högt och ingående. kände efter och tänkte. den sidan som sa åt mig att stanna hemma för att bli ordentligt frisk istället för att skjuta upp det och må sämre senare vann.
Inte för att det hjälpte, sämre blev jag ändå. nästan lite värre för varje dag. Uttråkad och lite gnällig låg jag i soffan i två dagar. jag makade mig bara till willys för att handla och tvinga Philip att krama mig, för jag behövde fan en kram. då vi har en relation av elakhet var det inte helt naturligt men jag lade armarna i kors, spände ögonen i honom och beordrade honom att ge mig en kram. så det gjorde han.
Det är inte nyttigt för mig att vara själv såhär länge. det är då min fantasi börjar springa iväg och jag börjar tro på seriemördare ungefär som en kan tro på tomten. Och jag tappar fullkomligt den sociala förmåga jag har tränat upp genom åren - ni vet som i att inte ringa en kompis och babbla på om ens problem utan att ens ha kollat om personen har tid att prata. istället pratade jag lika snabbt som en ekorre på crack, utan att andas mellan meningarna och snurrade helt bort mig. Men Mika hon är bra, hon lyssnade, gav råd och sen hejdå.

Under dessa dagar har jag sett första säsongen av Jessica Jones och jag är nöjd över vilket håll vi går åt. Denna artikeln beskriver det rätt bra, dock finns det en del spoilers i. det finns såklart saker att kritisera men fan jag är ändå rätt nöjd.
Min aptit har inte varit den bästa men det har jag löst genom att äta onyttigt fast att jag inte har varit sugen och köpt färdiga pannkakor för jag hade inte ork att anstränga mig eller haft lust med alla misslyckanden som skulle leda till hela och fina pannkakor.
Onsdag var det seminarium och jag satt där med mössa inomhus och skelade. så kom energin på kvällen efter en ipren och jag trodde att nu, nu är jag frisk. Det motbevisade torsdagen för mig. tur nog hade jag bytt till kväll för jag var banneme död till kl 11-12. bättre ja, men fan inte bra och det höll sig under kvällen. Men jag överlevde då jag fick kramar och leenden. fina ord och lite retsamhet. jag dansade vid pingisborden så fort jag fick poäng. läste läxor i över 3 timmar och skrattade åt en envis ungdom som alltid ger igen när jag har sagt något.
Underbara ungdomar!