att gå längs just de gatorna och känslorna kommer direkt. att se detdär huset och jag minns det som igår.
nu är gungan borttagen och jag undrar om jag rökte då. jag minns fönstren som nu har ljusstakar i sig.
och köket - som jag ser framför mig varje gång jag läser en bok med den typen av hus, då är det det köket, sovrummen och det tv-rummet jag ser i mitt huvud.
Jag gissar att vissa personer i min närhet ibland kan tröttna på att jag tar så mycket foton, men jag ser mitt liv i bilder. jag kan minnas livet jag levde då bara genom att se bilden och det gillar jag. som toabilden, framåtlutad mot spegeln. detdär linnet och hur det sitter. sömnen som har gått på vänster sida och hur materialet känns mot min hud. jag undrar var de där örhängena har tagit vägen.
Så mycket minnen som sitter i kroppen, inte bara känslor utan som en vana i hur jag sitter på stolen. känslan av att luta sig framåt och den handstilen. tryggheten i den. hur orden låter i den munnen och det där halva skrattet. han var en man som jag fullständigt litade på under en tid då jag var väldigt misstänksamt inställd mot män. Att ha någon jag knappt känner som känns så nära. den där barndomsrelationen till vuxna som gör att den vet så mycket om mig och jag vet nästan inget om den.
Jag är chockad att de kikade genom dörren, tättstående ihop, för att bara kolla - man vet ju aldrig. det visste jag inte, men jag borde. för jag är ju likadan. chock- och alarmkänslan sitter fortfarande kvar i kroppen efter alla dessa år när jag är personen på deras sida dörren, så varför skulle det inte vara likadant för dem? Ibland blir jag smärtsamt medveten om vilken skada jag har gjort och vilka ärr jag har ristat in. men det är ju så det är och jag försöker förlåta mig själv. jag försöker förstå och se det utifrån, som en vuxen, som om det jag gjorde var någon annan - för då skulle jag vara så förlåtande. då skulle orden var inlindade i sammet och viskas som en smekning. nu är det istället en taggtråd som dras mot min hud och hugger mig som en kniv. Jag försöker ta bort de hårda orden, känslorna av skuld och skam och ersätta dem med förståelse och en kram. och det kan jag nästan lyckas med om jag låtsas att den tjejen där nere är någon annan än jag.
nu är gungan borttagen och jag undrar om jag rökte då. jag minns fönstren som nu har ljusstakar i sig.
och köket - som jag ser framför mig varje gång jag läser en bok med den typen av hus, då är det det köket, sovrummen och det tv-rummet jag ser i mitt huvud.
Jag gissar att vissa personer i min närhet ibland kan tröttna på att jag tar så mycket foton, men jag ser mitt liv i bilder. jag kan minnas livet jag levde då bara genom att se bilden och det gillar jag. som toabilden, framåtlutad mot spegeln. detdär linnet och hur det sitter. sömnen som har gått på vänster sida och hur materialet känns mot min hud. jag undrar var de där örhängena har tagit vägen.
Så mycket minnen som sitter i kroppen, inte bara känslor utan som en vana i hur jag sitter på stolen. känslan av att luta sig framåt och den handstilen. tryggheten i den. hur orden låter i den munnen och det där halva skrattet. han var en man som jag fullständigt litade på under en tid då jag var väldigt misstänksamt inställd mot män. Att ha någon jag knappt känner som känns så nära. den där barndomsrelationen till vuxna som gör att den vet så mycket om mig och jag vet nästan inget om den.
Jag är chockad att de kikade genom dörren, tättstående ihop, för att bara kolla - man vet ju aldrig. det visste jag inte, men jag borde. för jag är ju likadan. chock- och alarmkänslan sitter fortfarande kvar i kroppen efter alla dessa år när jag är personen på deras sida dörren, så varför skulle det inte vara likadant för dem? Ibland blir jag smärtsamt medveten om vilken skada jag har gjort och vilka ärr jag har ristat in. men det är ju så det är och jag försöker förlåta mig själv. jag försöker förstå och se det utifrån, som en vuxen, som om det jag gjorde var någon annan - för då skulle jag vara så förlåtande. då skulle orden var inlindade i sammet och viskas som en smekning. nu är det istället en taggtråd som dras mot min hud och hugger mig som en kniv. Jag försöker ta bort de hårda orden, känslorna av skuld och skam och ersätta dem med förståelse och en kram. och det kan jag nästan lyckas med om jag låtsas att den tjejen där nere är någon annan än jag.
20060408
min bildtext i bilddagboken
"Även jag kan bli jävligt uttråkad
och då är det bra att ha ett stort ego att leka med"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar