Det är över 100 år sen och ändå finns det så många paralleller att dra mellan verkligheten i filmen Suffragette och dagens verklighet. Jag ser en film som utspelas i slutet av 1800-talet/början av 1900-talet i England men i mitt huvud hade det lika gärna kunnat vara idag, och det barnet jag ser i filmen kan ersättas med ett barn idag som just nu bär bördan att vara familjens försörjare.
Jag får ont i magen av att det då, precis som nu, finns barn och kvinnor som utsätts för fysiska och psykiska övergrepp av män, men som har så mycket att förlora på att säga något att de förblir tysta. De är tysta om vad de själva utsätts för och de är tysta om vad de bevittnar att andra utsätts för. Det skedde då och det sker idag, överallt i världen.
I deras ögon kan jag se en ilska och en frustration som även finns hos mig och jag undrar hur jag skulle överleva om jag sattes i en tidsmaskin och fick utstå det de fick utstå. om jag då hade haft samma glöd i mina ögon som de har. Men jag behöver ingen tidsmaskin, jag behöver bara åka till ett annat land. För samma kamp - exakt om samma sak - utkämpas av kvinnor än idag.
När jag ser filmen kan jag känna i hela min kropp hur mycket jag tycker att kvinnor ska ha rätten att bestämma över sina kroppar. De ska få bära och föda barn om de vill precis lika mycket som de ska ha rätt att göra abort om det är det de vill.
Jag blir imponerad av modet som kvinnorna i filmen visar, ett mod som jag vet finns än idag runt mig. jag blir inspirerad av hur de kämpar, en inspiration jag kan finna i mina systrar än idag.
Jag blir så rörd av dessa ord, jag blev tårögd när jag hörde dem och jag blir tårögd nu när jag skriver dem. de träffar rakt i hjärtat - för det är jag! Jag och mina systrar. det är vi som går i era fotsteg, som fortsätter kämpa er kamp. Filmen utspelar sig inte i Sverige men varje rättighet som en grupp inte längre förnekas är en global vinst för oss alla. deras kamp påverkade oss alla, det om något visar hur vi alla är ett.
Tack mina feministiska mödrar och systrar innan mig - för er kamp. för de rättigheter ni kämpade för som idag är så självklara för mig att de är intatuerade i min hud. och tack för er kamp för de rättigheter som jag än idag får kämpa för att de ska sitta rätt. tack för er kamp som gör att jag idag kan föra en annan kamp, en bredare kamp, en mer inkluderande kamp och en kamp som jag inte kan eller vill klara mig utan.
Och tack till mina systar - till er jag aldrig kommer träffa och till er som går vid min sida - tack för att ni finns med och är de där fötterna. fötterna som ekar, fötterna som ska fortsätta gå. för kampen finns kvar och jag känner ett sånt vackert kärleksfullt systraskap med er.
Jag får ont i magen av att det då, precis som nu, finns barn och kvinnor som utsätts för fysiska och psykiska övergrepp av män, men som har så mycket att förlora på att säga något att de förblir tysta. De är tysta om vad de själva utsätts för och de är tysta om vad de bevittnar att andra utsätts för. Det skedde då och det sker idag, överallt i världen.
I deras ögon kan jag se en ilska och en frustration som även finns hos mig och jag undrar hur jag skulle överleva om jag sattes i en tidsmaskin och fick utstå det de fick utstå. om jag då hade haft samma glöd i mina ögon som de har. Men jag behöver ingen tidsmaskin, jag behöver bara åka till ett annat land. För samma kamp - exakt om samma sak - utkämpas av kvinnor än idag.
När jag ser filmen kan jag känna i hela min kropp hur mycket jag tycker att kvinnor ska ha rätten att bestämma över sina kroppar. De ska få bära och föda barn om de vill precis lika mycket som de ska ha rätt att göra abort om det är det de vill.
Jag blir imponerad av modet som kvinnorna i filmen visar, ett mod som jag vet finns än idag runt mig. jag blir inspirerad av hur de kämpar, en inspiration jag kan finna i mina systrar än idag.
"And reason said to her 'Silence! What do you hear?'
and she said
and she said
'I hear the sound of feet,
a thousand times ten thousand and thousands of thousands,
and they beat this way'
'They are the feet of those that shall follow you. Lead on!'"
a thousand times ten thousand and thousands of thousands,
and they beat this way'
'They are the feet of those that shall follow you. Lead on!'"
Jag blir så rörd av dessa ord, jag blev tårögd när jag hörde dem och jag blir tårögd nu när jag skriver dem. de träffar rakt i hjärtat - för det är jag! Jag och mina systrar. det är vi som går i era fotsteg, som fortsätter kämpa er kamp. Filmen utspelar sig inte i Sverige men varje rättighet som en grupp inte längre förnekas är en global vinst för oss alla. deras kamp påverkade oss alla, det om något visar hur vi alla är ett.
Tack mina feministiska mödrar och systrar innan mig - för er kamp. för de rättigheter ni kämpade för som idag är så självklara för mig att de är intatuerade i min hud. och tack för er kamp för de rättigheter som jag än idag får kämpa för att de ska sitta rätt. tack för er kamp som gör att jag idag kan föra en annan kamp, en bredare kamp, en mer inkluderande kamp och en kamp som jag inte kan eller vill klara mig utan.
Och tack till mina systar - till er jag aldrig kommer träffa och till er som går vid min sida - tack för att ni finns med och är de där fötterna. fötterna som ekar, fötterna som ska fortsätta gå. för kampen finns kvar och jag känner ett sånt vackert kärleksfullt systraskap med er.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar