Stereotyper är dåliga och fördomar ska man inte ha

Men det är tekniskt omöjligt att inte kategorisera människor, det är så våra hjärnor fungerar, och då kommer förutfattade meningar och fördomar automatiskt.
Jag har precis läst ett kapitel av Hanna Wikström som har intervjuat familjer från Iran i Sverige på temat familj, kön, relationer och rasism. I kapitlet blir det mycket snack kring att ses som iranier och om den bilden "svenskar" har. En bild som en kille säger förstärkts av filmer som Inte utan min dotter och Vingar av glas.
Jag börjar reflektera över min egen bild. Först och främst kan jag säga att jag är fullkomligt okunnig i att se var människor kommer ifrån och att komma ihåg det om de har nämnt det. Därför brukar jag inte heller fråga, för det blir irrelevant för mig. Det gör att jag inte har några kopplingar eller någon speciell syn på någon specifik nationalitet. Jag ser inte mig själv som rasist men jag vet samtidigt att jag kan få funderingar när jag ser en människa med "utländskt" utseende som jag inte skulle ha fått av någon med "svenskt" utseende.
Jag kan få de frågeställningar som nämns som typiska i kapitlet - hur ser deras familj ut? Hur ser deras syn på genus och sexualitet ut? Hur är hierarki inom familjen? Vad är deras värderingar? Den bilden som ofta cirkulerar i samhället om att kultur ger oss olika synsätt och förhållningssätt - hur ser det ut för den familjen?

Är detta då rasistiska tankar eller är det okej att vara nyfiken?
Jag är väldigt intresserad av dessa frågor rent generellt och tycker det är väldigt intressant hur alla människor tänker kring detta och varför de tänker som de gör, hur deras uppfostran och uppväxt har färgat deras syn osv. Jag undrar ju bara över om det är personer som tänker annorlunda än mig och hur det kommer sig. Precis som vissa undrar om hur det är för mig att ha en kristen familj. För det är ofta något som är främmande för andra människor vilket väcker nyfikenhet.

Jag är väl införstådd i att synen på genus, sexualitet osv skiljer sig mellan "invandrar" familjer precis som det gör mellan "svenska" familjer. Samtidigt är den enda människan jag träffat som haft ett heders synsätt kommit från en "invandrar" familj. Jag har läst om heder, varit på föreläsningar om heder och jag har haft en omgivning som har lyft fram hur viktigt det är att prata om heder och att förstå att det inte är samma sak som bråk inom en "svensk" familj, utan ofta komplext på en nivå vi "svenskar" inte kan förstå. Igen, inser jag såklart att detta är långt ifrån alla familjer. Men för mig väcker det en nyfikenhet kring om detta är ett tänk som finns hos dem och hur deras värderingar skiljer sig från mina.
Är detta då rasistiska tankar? Eller är det okej att tänka så så länge jag är införstådd i att detta gäller långt ifrån alla "invandrar" familjer och om jag själv är uppmärksam på hur jag tänker och varför?
Är det okej att vara nyfiken på det okända och att vara fördomsfull i vilka som ingår i det okända?
Är det ens möjligt att vara något annat än fördomsfull eller ha förutfattade meningar när man möter en annan människa?

Plugg, dance and shit

Idag har jag varit liiite slappare än igår, men ändå pluggat över 5 timmar fram tills 23.30. Och jag har faktiskt gjort allt det jag tänkt pluggmässigt idag. Jag tänker dessutom vara lite extra duktig och läsa klart det sista kapitlet så att allt läsande till måndag redan nu är gjort.
Kom iväg på aerobicdans idag vilket var gött. Trångt som röven men det var bara att köra på. Ska verkligen försöka att komma iväg på de tre aerobicdans passen som finns tillgängliga varje vecka, när skolan inte krockar. För jag gillar ju det - inte riktigt allt trängandes, det är ett problem..

Jag är så freaking less på mig själv att jag inte tog tag i detta pluggande tidigare. Vill åka tillbaka i tiden och slapa mig själv. Det känns verkligen omöjligt att lära mig allt det jag ska, MEN jag tänker inte tänka så. Jag tänker inte känna att det är hopplöst eller panika - utan jag tänker jobba röven av mig så jag sen kan säga att jag åtminstone gjorde allt jag kunde de sista två veckorna.

Utöver detta har jag även lyckats tappa en hel burk oliver, med dess härliga saft, över en av mina fina 70-tals stolar. Jag övervägde att sucka och bara gå därifrån i hopp om att jag kanske har en snäll husalf som skulle poffa fram. Jag tog den mer sannolika vägen - att det får vara jag själv som fixar det. Jag mindes allt jag spillt under min barndom i vår soffa, vars tyg var av typ samma material som min stolsdyna, och att det där med mjöl ska suga åt sig vätska. Och vet ni vad - det funkade. Så jag känner mig huslig, duktig och oväntat stolt över att jag för en gång skull har ett fungerande minne.

Kanske ska ta mig ut på en liten promenad och få lite frisk luft som belöning för allt pluggande..

 

Min hjärna hälsar att den är död. pusshej

Duktighet

Jag är så otroligt trött, men så nöjd för idag har jag faktiskt fått tummen ur. Började inte förrän 13 och pluggade direkt på morgon, hann med små pill och en 2 timmars föreläsning som jag hoppas senare kommer visa sig nyttig, för den var verkligen virrig (som de andra föreläsningarna med henne).
Hemma igen pluggade jag lite till och tog en nap som skulle vara i 20 min, för jag har hört att det räcker, men som vanligt blev det en timme. Jag verkligen älskar att sova middag - bästa uppfinningen ever.
Jag skippade allt små ätande, godis ätande osv och köpte den där goda paninibrödet på Coop och gjorde världens godaste macka - Jonna style.
Så slutligen ännu mer plugg fram tills halv tolv. Det känns verkligen riktigt bra. Jag försöker att inte panika över det berget av pluggande jag har framför mig. För stressar jag upp mig kommer hjärnan gå i lås. Så nu är det is i magen, hålla huvudet kallt, vara zen och allt det dära som gäller.
Nu tänker jag lägga mig med gott samvete och hoppas på att detta håller i sig framöver.

För dåligt betalade hjältar

I tisdags hade vi PFS samtal, vilket innebär att vi ska typ prata kring olika ämnen. Vi kom in på den här mardröms situationen att jobba som kurator, eller liknande, och ha någon som säger att den vill/tänker ta livet av sig. Då står man inför dilemmat att larma så att personen kan få hjälp och stoppas, och möjligtvis förlora personens förtroende helt och hållet, eller att inte säg något och sen eventuellt leva med att personen tar sitt liv och man hade kunnat göra något för att stoppa det. Det är verkligen en mardröms situation.
Larmar man och det bara varit ett "tomt hot", eller personen helt enkelt senare inte kunde förmå sig att genomföra det, så kan personen tappa förtroendet för en och sluta komma till samtal. Skulle personen då igen hamna i en sådan situation har den kanske ingen att prata med.
Men att kunna ha den isen i magen det krävs för att gå hem för dagen, sova och hoppas på att den inte kommer genomföra det - fy fan.

Nu har det handlat om kris och trauma och det finns så mycket som känns så hemskt och tungt här. Det finns så mycket smärta i världen, och värst av allt, så mycket vi inte kan göra något åt. Människorna som jobbar med sådant här förtjänar verkligen en medalj (framförallt ett fucking erkännande i form av hög lön) och jag undrar om jag kommer kunna arbeta med just dessa delar. Det finns så mycket att göra, det finns så mycket jag vill göra och ibland känns det som att jag blir helt förlamad inför tanken vart fan jag ska börja. Tur för mig så har jag valt ett ofantligt brett yrke så någonstans kommer det alltid finnas att börja och framförallt så finns det ingenting annat jag hade kunnat tänka mig jobba med.

innan jag myser ner mig i sängen

Jag trodde vi började 10 i morgon men det är inte förrän 13 vilket känns så gött. Är så trött men vet att jag inte kommer lägga mig i tid. Var påväg att lägga mig 22 men endast för jag inte orkade ta tag i min todo list. Så fort jag insåg att jag inte behövde lägga mig orkade jag ta tag i den.
Alla de där små sakerna som blir till berg. Blir så nöjd med mig själv när jag väl tar tag i det. Känns som en sten som försvinner från axlarna. Att så lite kan göra så mycket. Kom ihåg det fröken O!

Dans

Igår satt jag som vanligt och åt chilinötter, såg serier samtidigt som jag gnällde till Per över att jag äter onyttigheter, ser serier istället för att träna. Jag var på sånt där negativt humör där hans förslag på träning bara lät tråkigt och jag ville inte. Min förklaring blev att tyvärr så är dans det enda jag tycker är roligt att träna...
Där försvann mina ursäkter till att inte börja dansa. Det är ju värt pengarna om det innebär att jag kan komma igång med träning och jag vet ju att jag älskar det - om jag hittar rätt. Eftersom jag inte jobbar har jag för första gången på snart 5 år alla eftermiddagarna/kvällarna lediga och kan faktiskt dansa. Jag har ju inte ens kollat upp vad det finns för alternativ och jag borde inte utgå ifrån att man inte får prova för att se vart man passar in. Så nu ska det kollas upp och fixas!

plugg, föreläsnings tråk och kärleksmums mys

idag var en sådan dag då jag hade velat ligga kvar i sängen i fosterställning och tyckt synd om mig själv för att jag är tvungen att utsättas för mensvärk. men nej, föreläsningar skiter jag inte i. Aldrig faktiskt. Inte för att dessa två föreläsningar kändes speciellt nödvändiga. Jag har så svårt för föreläsare som inte avslutar sina meningar t.ex. "det finns två sätt att se på detta" och sen bara ge ett exempel. Eller vara otydlig om de ger ett eller två exempel.
Boken till detta ämne är som tur ofantligt intressant. Den heter nätverksfamiljen och handlar om att familjer nuförtiden ser väldigt olika ut med kärnfamilj, styvföräldrar/syskon, halvsyskon, adoption, insemination, surrogat osv. Jag läste ett par kapitel igår och skulle se om det fanns några kapitel jag kunde hoppa förbi som inte var lika intressant - men ALLA såg intressanta ut. Sånt är verkligen fantastiskt. Är så sur på mig själv för att jag stretar emot så med att läsa kurslitteraturen när den är så intressant. Denna boken skulle jag liksom kunna läsa för nöjes skull, men bara för att jag måste läsa den så tar det emot. Ska börja kalla det för läsning och inte pluggning för att få bort den negativa kopplingen till tvång och stress.

Vi hade två timmars hål idag vilket jag tänkt spendera på biblioteket. men det blir lite svårt när Lotta, Sandra och Anna ska hem till Mikaela för att äta kärleksmums. Svag är man ju för dessa goa tjejer.

Vecka 7

Ännu en vecka som har gått. Måndag med föreläsning, aerobic och 1,5 timmes intervju med mormor om åldrande. Så ofantligt intressant! Det känns som om det är så mycket som försvinner mellan generationerna och det är verkligen synd. Tisdag med ett par timmars fika och kjol shopping med Mikaela, Ellen och Lotta. Veckans föreläsningar om kris har varit riktigt intressant. Jag blir ofta överväldigad över hur mycket intressant det finns och det känns som om min hjärna kanske kommer överhettas av alla information och tankar. Allt det blev till 6 timmars prat med Ellen i onsdags. Detta har varit en sådan där vecka då jag påminns om hur viktigt det är att ha vänner man kan prata med.

Vi hade en föreläsningen om trauman som kretsade kring Backabranden för 15 år sen. Det var tungt att höra om. Jag har under senaste tiden blivit allt mer intresserade av förövare i olika situationer så min första fråga var om det räknas som att killarna som startat branden varit med om ett trauma? Jag har så fruktansvärt svårt att förstå hur man kan tända eld på en byggnad och inte fatta att det kan leda till att människor dör. Jag förstår inte hur man inte kan ha det konsekvenstänket alls när det är något så allvarligt. Men det är väl det som är problemet, om man inte kan det.
I fredags var det för seminarium om åldrande och sen firades alla hjärtans dag med några brudar hos Ellen. Musik, tjöt, shots, Yaki-Da och avslutningsvis en påse king wings i taxi hem. Jag kan ju säg såhär att dagen efter alla hjärtans dag låg jag inte hemma och grät av längtan efter att ha en pojkvän att hålla i handen med på stan. Jag vill ha någon som gick åt handlade åt mig, gav mig en filt, hämtade vatten åt mig och bestämde vilken jävla film jag skulle titta på - jag har seriösa beslutsångest problem!
Helgen har bara försvunnit ifrån mig. Dagens höjdpunkt var all wook jag misshandlat min mage med och när jag pratade med bror min. han är bra han. Hade jag förövrigt varit rik hade det inte varit en personlig tränare jag hade skaffat först utan en personlig tjatare - någon som fick mig att göra all den skiten jag behöver göra!

Btw om ni inte har sett Super Fun Night så gör det. Rebel Wilson är ju bara så fantastisk och ÄNTLIGEN den typen av serie som nu istället kretsar kring tjejer. Äntligen äntligen ääääntligen!!!! ÄNTLIGEN lite normbrytande ffs!!

 

Hår och sommar

Sitter och pillar med gamla bilder och jag kan ju säg att jag saknar sommaren och mitt långa hår.
Jag har verkligen galet många bilder men också väldigt många minnen. Jag slängs ibland tillbaka i tiden när jag tittar på alla dessa bilder för det är så mycket av min vardag i dessa rätt tråkiga bilder. Det gör att jag minns hur livet var då, hur jag mådde och hur jag kände. I alla fall en del av det.
Både en rolig och jobbig resa att ta.
Annars har jag haft en rätt bra dag med en föreläsning om åldrande - något som helst ärligt inte intresserar mig så överdrivet mycket, men det jag läste inför föreläsningen väckte lite nya tankar. Åldrande är inget jag tänker på speciellt ofta och den synen på äldre som avhandlingen lyfter fram var ett nytt intressant perspektiv för mig. Som alltid var det jätte mysigt att se mina kära kursare och som inte vanligt har jag igen haft en seriefri dag. Woop woop!

De små bedrifterna

Plugga så mycket som jag skulle gör jag ju aldrig, men det har ändå blivit en del gjort så det tänker jag vara stolt över. Tentan är långt ifrån klar, men en början har tagit form och jag har läst på lite inför i morgon, vilket känns väldigt skönt.
Jag klarade först bara en timme pluggande innan den där rastlösheten och det fina vädret lockade ut mig till en promenad. Efter det var jag trött och behövde en läsa-en-roman-istället-för-kurslitteratur-paus. och mat. och så en timmes nap på det - jag ääälskar att sova och hel frist är jag inte ännu. Men som sagt blev iallafall lite pluggande och lite pillande. Freaking bäst av allt är att jag har lyckats hålla mitt serieförbud. Ni anar inte hur skönt det känns! Jag har helt allvarligt ett lite problem med det där. Serier är dit jag flyr när jag behöver bli distraherad, vill skjuta upp mina problem, fly min ångest, roa mig eller när jag bara helt enkelt är uttråkad (vilket är rätt ofta). Jag har dessutom under pluggande stängt av nätet på telefonen så jag inte blivit stört av allt som poppas upp från facebook. Nästa utmaning blir väl att gå en hel dag utan någon nätkontakt. Åh den dagen kommer bli intressant.
Så ja det känns som jag ändå gjort några saker jag är stolt över. Och jag är glad över att jag äntligen kommit ihåg att ta med mig kameran för att fånga allt det fina.

go go go

Detta är första dagen som jag känner mig bättre, som det känns som om förkylningen håller på att ge sig. Jag hoppas verkligen det håller i sig så jag kan göra denna tentan till min bitch! Jag har satt serie och tv förbud på mig själv, i vanlig fall brukar det funka i typ en halv timme efter jag vaknat - sen måste jag ju bara se på något medans jag äter frukost och definitivt medans jag diskar - men nu har jag hållit det i två timmar. Det är så patetiskt att det är en bedrift men så ser min patetiskt verklighet ut.
Jag är så på g och bestämd denna dagen. Jag känner mig som en boxare innan en match som dricker råa ägg och hoppar upp och ner och slår handskarna mot varandra.

Idag ger jag mig själv och Sandra en rejäl klapp på ryggen för att vi har varit så duktiga under föreläsningarna. Det har varit hög koncentration och massa antecknande. Det har iofs inte hjälp oss så mycket nu när det är tenta dags eftersom föreläsarna knappt pratat om det som berör tentan, men vi har ändå lärt oss en del och vi kan vara stolta över vår prestation. Dessutom har jag på varje föreläsning stängt av nätet på telefonen så allt från facebook och liknande inte ska poppa upp. Jag har t.o.m. stängt av vibrationen och lagt ner telefonen i väskan. Detta är lite av något speciellt eftersom jag vissa föreläsningar spenderat större delen med att chatta med trevliga vänner (skäms på mig).
Ansträngningen och koncentrationen på föreläsningar är något att vara stolt över och jag tänker börja lyfta upp det jag gör bra.

Nu startar boxningsmatchen!

Sjuk sjukare jonna

Jaa sjuk blev jag iallafal, så det hette duga. hela dagen igår låg jag och dreglade på soffan. Jag vet att jag är sjuk när jag inte vill göra något - jag vill inte se någon film, serie, jag vill inte ens äta kladdkaka eller dricka mjölk (speciellt illa är det när jag inte vill dricka mjölk, då är jag typ döende).

Idag har jag prövat på att dricka te och plugga pyttelite granna, men fan alltså min astma sparkar igång när jag blir förkyld och det känns som en elefant sitter på min bröst. Så öppnar jag skolböckerna och får panik eftersom jag haaatar att börja med saker, innan det går att blicka över liksom, så då är det inte bara elefanten på bröstet som gör att det är svårt att andas...

Detta har alltså varit dagar av elefanter, snorpapper överallt, inget kladdkakasug (men kladdkakaätande), inget matsug eller mjölksug eller något sug av något alls - förutom möjligtvis att sova. Igår såg jag inte mindre än tre stycken Nicholas Sparks filmer; A walk to remember, Safe Haven och The lucky one. Jag har sett filmerna redan men när jag ska snuttefilt-kolla film så ser jag filmer jag redan känner till. Bara mysiga filmer som kan vagga mig till sömns. Man kan tro att jag efter ha fått denna överdosen av kärleksfilmer borde känna;
A) att livet suger för att jag inte har träffat en människa som är perfekt (specifikt mig), 

ser ut som en Hollywood-skådis (obviously) och ändrar mitt så alldagliga liv till något exceptionellt

B) eller tvärtom - vara uppfylld av hopp och tron på livet, romantiken och kärleken (ha ha ha ha...)

Men tyvärr, det jag mest tänkte på är att jag gillar att Jamie aldrig bytte klädstil, att hon fortsatte klä sig som en tant trots att hon landat skolans snyggaste och coolaste kille. Sen störde jag mig ännu en gång på hur mycket äldre Beth ser ut än allas våran hunk Logan - jag är ofanligt icke-PK som stör mig på det, but I just do. Jag blev sen ofantligt fascinerad när jag fick veta att det skiljer 16 år mellan huvudskådisarna i Safe Haven. Alla som kan tro på att Josh Duhamel var 40 plus när filmen spelades in kan ju räcka upp en hand (NOT YOU JONNA!!) Seriöst jag har behövt räkna på fingrarna typ fyra (okej sex) gånger för jag kan inte tro på det! Kanske är det min egen ålder som gör att jag blir så fascinerad över andras, jag är ju rätt så fascinerad över min egen...

Helt ärligt så har jag faktiskt längtat efter att ha en pojkvän under dessa dagarna. Men inte pga dessa illusioner till kärlekshistorier utan för att jag verkligen blir ynklig när jag är sjuk - det hade varit skönt att ha någon som tittade medlidande på mig när jag hostade och snöt sönder näsan. Sen har det varit oerhört jobbigt att behöva gå och handla, jag har ju inte orkat göra mat så har fått bli kebabrulle och färdigrätter på willys. Jag är inte ironisk, det har varit jobbigt!

Fast jag vill ju inte ha sällskap, så pojkvännen skulle få gå och handlat, tycka lite synd om mig och sen gå - för att sedan upprepa detta ett par gånger om dagen. Så får jag mitt behov uppfyllt av föda och sympati.

Tenta ritual typ

Så nu har deltentan kommit ut och den skulle jag spendera idag med. Istället har jag haft ont i halsen och varit snuvig och använt alla ursäkter jag kan komma på att göra allt annat än det, förut de där hela 40 minuterna jag klämde in innan jag insåg att jag var ju tvungen att äta. Jag behövde ju också färgat håret och gå till systemet med Ellen - i den sorgliga tron att om jag pluggade järnet idag skulle jag förtjäna att gå ut och festa. I didn't..

Igår var trevligt i alla fall. Började dagen tidigt för att storstäda nu när jag skulle få finbesök. Tvättade t.o.m. golvet, det ni! Vet inte om jag tycker det syns så mycket, men jag vet om det i alla fall och blir sådär patetiskt löjligt stolt över något som borde vara en normal sak..
Alltid kul att komma till skolan och träffa mina kära kursare som alltid får mig på bättre humör. Så pass glad att jag studsar och sjunger och har mig. Dessutom kunde jag uppenbarligen mycket mer än jag trodde and kickade ass på seminariet - yää ibland behöver man bara ge sig själv beröm även om det kanske inte var för att jag pluggade så mycket som för att jag har förkunskaper om det psykodynamiska perspektivet och under flera år redan observerat barns beteende och analyserat det. Jepp så creppy är jag.
Mamma kom efter skolan så hade vi en mysig filmkväll där vi åt alldeles för mycket godis. Alltid lika mysigt att vara med mor min.
Så idag har jag legat i soffan och sett massa Modern Family, en väldigt bra serie men jag kan känna att den spelar väldigt mycket på det stereotypa och ibland fördomsfulla vilket jag inte riktigt gillar. Eller så har jag bara börjat överanalysera.

I morgon är en ny dag och då ska jag kicka ass. Skolmässigt då, för det är nog bäst att undvika gymmet och all form av träning när jag börjar bli sjuk.
Jag har ju i nyårslöfte att inte vara så hård mot mig själv och det går ändå relativt bra. ibland. Så jag tänker gå i säng utan ångest and go to my happy place. Vilket råkar vara min lägenhet. Jag är verkligen glad för denna lägenheten varje dag. Jag älskar den verkligen. All inredningen, som jag längtat sååå efter. Att den är gammal och har de där fina detaljerna. Att jag inte längre behöver pressa ner saker för att få plats. Jag älskar ytan. Jag bara älskar den. Så där kommer mitt huvud vara när den nuddar kudden.