I tisdags hade vi PFS samtal, vilket innebär att vi ska typ prata kring olika ämnen. Vi kom in på den här mardröms situationen att jobba som kurator, eller liknande, och ha någon som säger att den vill/tänker ta livet av sig. Då står man inför dilemmat att larma så att personen kan få hjälp och stoppas, och möjligtvis förlora personens förtroende helt och hållet, eller att inte säg något och sen eventuellt leva med att personen tar sitt liv och man hade kunnat göra något för att stoppa det. Det är verkligen en mardröms situation.
Larmar man och det bara varit ett "tomt hot", eller personen helt enkelt senare inte kunde förmå sig att genomföra det, så kan personen tappa förtroendet för en och sluta komma till samtal. Skulle personen då igen hamna i en sådan situation har den kanske ingen att prata med.
Men att kunna ha den isen i magen det krävs för att gå hem för dagen, sova och hoppas på att den inte kommer genomföra det - fy fan.
Nu har det handlat om kris och trauma och det finns så mycket som känns så hemskt och tungt här. Det finns så mycket smärta i världen, och värst av allt, så mycket vi inte kan göra något åt. Människorna som jobbar med sådant här förtjänar verkligen en medalj (framförallt ett fucking erkännande i form av hög lön) och jag undrar om jag kommer kunna arbeta med just dessa delar. Det finns så mycket att göra, det finns så mycket jag vill göra och ibland känns det som att jag blir helt förlamad inför tanken vart fan jag ska börja. Tur för mig så har jag valt ett ofantligt brett yrke så någonstans kommer det alltid finnas att börja och framförallt så finns det ingenting annat jag hade kunnat tänka mig jobba med.
Larmar man och det bara varit ett "tomt hot", eller personen helt enkelt senare inte kunde förmå sig att genomföra det, så kan personen tappa förtroendet för en och sluta komma till samtal. Skulle personen då igen hamna i en sådan situation har den kanske ingen att prata med.
Men att kunna ha den isen i magen det krävs för att gå hem för dagen, sova och hoppas på att den inte kommer genomföra det - fy fan.
Nu har det handlat om kris och trauma och det finns så mycket som känns så hemskt och tungt här. Det finns så mycket smärta i världen, och värst av allt, så mycket vi inte kan göra något åt. Människorna som jobbar med sådant här förtjänar verkligen en medalj (framförallt ett fucking erkännande i form av hög lön) och jag undrar om jag kommer kunna arbeta med just dessa delar. Det finns så mycket att göra, det finns så mycket jag vill göra och ibland känns det som att jag blir helt förlamad inför tanken vart fan jag ska börja. Tur för mig så har jag valt ett ofantligt brett yrke så någonstans kommer det alltid finnas att börja och framförallt så finns det ingenting annat jag hade kunnat tänka mig jobba med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar