Denna dagen hade ju alla ingredienser för att bli fantastisk och ändå kändes jag fel.
håret blev ändå bra, fast att det inte blev som jag ville. kläderna kändes ändå fina, fast att jag kände mig tjock. vädret var ju fullkomligt underbart, efter att jag under två veckors semester bara sett moln. Sällskapet var bland det bästa. Så allt fanns där.
ändå kändes jag fel. jag sa fel saker. jag skrattade för högt och skämtade på ett för grovt sätt. Fast det kändes inte sådär krossande fel, som om jag faller ner i en avgrund av känslor. Så som det ibland kan göra för mig (ca en vecka varje månad), utan det kändes bara fel.
Jag var antagligen bara trött. Det har varit mycket och intensivt ett tag nu, så jag ville bara hem.
Det som var rätt i allt detta fel, var att jag ville inte hem för att fly in i min dator eller för att undvika världen. Jag ville inte fly, jag ville hem. För denna lägenheten, som jag bara spenderat fyra nätter i, känns redan som så mycket hemma. Den känns som en trygg plats. En varm famn som kramar mig.
Jag går in genom dörren och vill med en gång vika tvätten som stått på tork när jag varit iväg.
Jag pratar i telefon med my Preeti och går från rum till rum och bara njuter av att vara här. Det är ett hem som ger mig inre ro. Allt det där som känns fel, känns ändå okej, för här är jag trygg.
och det mina vänner, det är underbart för någon som är som jag. Min förra lägenhet var ett hål jag flydde till. Denna är ett andrum som jag längtar till.
Så trots att det kändes fel, kändes det inte så fel. trots att jag gjorde fel, så gjorde jag inte så fel. Trots alla negativa känslor inom mig så kunde jag också njuta av de fina människor jag hade runt mig.
för ni är underbara. det är ni verkligen.
håret blev ändå bra, fast att det inte blev som jag ville. kläderna kändes ändå fina, fast att jag kände mig tjock. vädret var ju fullkomligt underbart, efter att jag under två veckors semester bara sett moln. Sällskapet var bland det bästa. Så allt fanns där.
ändå kändes jag fel. jag sa fel saker. jag skrattade för högt och skämtade på ett för grovt sätt. Fast det kändes inte sådär krossande fel, som om jag faller ner i en avgrund av känslor. Så som det ibland kan göra för mig (ca en vecka varje månad), utan det kändes bara fel.
Jag var antagligen bara trött. Det har varit mycket och intensivt ett tag nu, så jag ville bara hem.
Det som var rätt i allt detta fel, var att jag ville inte hem för att fly in i min dator eller för att undvika världen. Jag ville inte fly, jag ville hem. För denna lägenheten, som jag bara spenderat fyra nätter i, känns redan som så mycket hemma. Den känns som en trygg plats. En varm famn som kramar mig.
Jag går in genom dörren och vill med en gång vika tvätten som stått på tork när jag varit iväg.
Jag pratar i telefon med my Preeti och går från rum till rum och bara njuter av att vara här. Det är ett hem som ger mig inre ro. Allt det där som känns fel, känns ändå okej, för här är jag trygg.
och det mina vänner, det är underbart för någon som är som jag. Min förra lägenhet var ett hål jag flydde till. Denna är ett andrum som jag längtar till.
Så trots att det kändes fel, kändes det inte så fel. trots att jag gjorde fel, så gjorde jag inte så fel. Trots alla negativa känslor inom mig så kunde jag också njuta av de fina människor jag hade runt mig.
för ni är underbara. det är ni verkligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar