Till alla mina feministiska mödrar och systrar innan mig, till alla mina systrar som kämpar här med mig idag - TACK!

Det är över 100 år sen och ändå finns det så många paralleller att dra mellan verkligheten i filmen Suffragette och dagens verklighet. Jag ser en film som utspelas i slutet av 1800-talet/början av 1900-talet i England men i mitt huvud hade det lika gärna kunnat vara idag, och det barnet jag ser i filmen kan ersättas med ett barn idag som just nu bär bördan att vara familjens försörjare.
Jag får ont i magen av att det då, precis som nu, finns barn och kvinnor som utsätts för fysiska och psykiska övergrepp av män, men som har så mycket att förlora på att säga något att de förblir tysta. De är tysta om vad de själva utsätts för och de är tysta om vad de bevittnar att andra utsätts för. Det skedde då och det sker idag, överallt i världen.
I deras ögon kan jag se en ilska och en frustration som även finns hos mig och jag undrar hur jag skulle överleva om jag sattes i en tidsmaskin och fick utstå det de fick utstå. om jag då hade haft samma glöd i mina ögon som de har. Men jag behöver ingen tidsmaskin, jag behöver bara åka till ett annat land. För samma kamp - exakt om samma sak - utkämpas av kvinnor än idag.
När jag ser filmen kan jag känna i hela min kropp hur mycket jag tycker att kvinnor ska ha rätten att bestämma över sina kroppar. De ska få bära och föda barn om de vill precis lika mycket som de ska ha rätt att göra abort om det är det de vill.
Jag blir imponerad av modet som kvinnorna i filmen visar, ett mod som jag vet finns än idag runt mig. jag blir inspirerad av hur de kämpar, en inspiration jag kan finna i mina systrar än idag.

"And reason said to her 'Silence! What do you hear?' 
and she said 

'I hear the sound of feet,
a thousand times ten thousand and thousands of thousands,
and they beat this way'
'They are the feet of those that shall follow you. Lead on!'"

Jag blir så rörd av dessa ord, jag blev tårögd när jag hörde dem och jag blir tårögd nu när jag skriver dem. de träffar rakt i hjärtat - för det är jag! Jag och mina systrar. det är vi som går i era fotsteg, som fortsätter kämpa er kamp.  Filmen utspelar sig inte i Sverige men varje rättighet som en grupp inte längre förnekas är en global vinst för oss alla. deras kamp påverkade oss alla, det om något visar hur vi alla är ett.


Tack mina feministiska mödrar och systrar innan mig - för er kamp. för de rättigheter ni kämpade för som idag är så självklara för mig att de är intatuerade i min hud. och tack för er kamp för de rättigheter som jag än idag får kämpa för att de ska sitta rätt. tack för er kamp som gör att jag idag kan föra en annan kamp, en bredare kamp, en mer inkluderande kamp och en kamp som jag inte kan eller vill klara mig utan.
Och tack till mina systar - till er jag aldrig kommer träffa och till er som går vid min sida - tack för att ni finns med och är de där fötterna. fötterna som ekar, fötterna som ska fortsätta gå. för kampen finns kvar och jag känner ett sånt vackert kärleksfullt systraskap med er.

lycka

igår kom vi hem ifrån Danmark och idag kom Odbacke hit. en massa vuxna som leker och uppmuntrar honom. skrattar och ler. så mycket positiv förstärkning det barnet får alltså. sjunger och dansar. busar och bara kollar på honom med så mycket kärlek att vi spricker. för en är påväg att dö söthetsdöden när en tittar på honom.
Hans skratt, kropp, lekar, leende, röst, sång, uttryck och bus.
idag var jag och mamma och köpte garn till mig. jag ska försöka mig på att sticka en tubhalsduk. det var så mysigt att sitta i stolen och sticka medans Adel spelades, Tilda läste i soffan och mamma lekte med Edvin. pappa och Hannes började spela gitarr - det bästa jag vet. detta är bara så mysigt. mamma läser om Alfons för Edvin och jag säger irriterat till Frida att det är illa att det är Alfons faster som ska fixa inför hans kalas och inte hans pappa, och dessutom att faster utbrister hur glad hon är över det.
Pappa och Edvin är i köket och leker och vi hör honom säga om och om igen
- Perfekt farfar!

Jag går till köket och där ligger de på golvet med fötterna mot skåpet. Edvin med världens finaste busleende. de är så lika de där två. busfarfar leker riktigt häftiga lekar så Edvin skrattar högt och vi andra skrattar med. Vid middagsbordet pratar och diskuterar vi. så som vi brukar göra.

Jag älskar detta, trots att jag längtar hem. hade jag kunnat spinna som en katt så hade jag gjort det. myskänslan tar över kroppen och jag är bara lycklig.

Fast att vi inte skulle byta julklappar fick vi barn det. 

jag, Tilda och Frida fick likadana sockar, sjukt mysigt.

Fram och tillbaka till Falkenberg

i onsdags åkte jag till Falkenberg och stannade till söndag. det var skönt att vara hemma hos mina föräldrar. att ha dem nära, bara vara och njuta. göra knäck med mamma och slå in julklappar tillsammans.
Sen var det tentan - den som jag skulle skriva klart men som det inte gick något vidare bra med. jag har svårt att hitta struktur då uppgiften helt saknar det. i andra kurser har vi haft bestämd kurslitteratur där vi ska hitta svar till en bestämd fråga, nu ska vi hitta allt själva. och det är verkligen inte så enkelt. Så blir jag sur på mig själv, sur på min brist av självdisciplin, den tryter så lätt när det är för mycket uppförsbacke. sur på mig själv för att jag nu kommer behöva sitta över jul och inte vara helt ledig. Men tur för mig lyckades mamma hitta en undersökning jag kan använda och nu har ångesten släppt, nu ser det ut att bli bra och jag är glad. konstigt nog har jag varit glad i all ångest med. jag har kunnat studsa, le, skratta och dansa. njuta av det runt mig och det är fantastiskt.

I fredags var jag i Halmstad och lekte skådespelare till "instruktion videon" för depplyftet - hur en ska diagnosera depression. Det var roligt men med bara 4 timmars sömn var jag rätt död efter 7 timmars inspelning.
Jag har sett på den svensk/danska serien Bron och blivit sådär karaktärs-kär i Saga Norén. och så har jag ätit piggelin i stora lass, mina älskade föräldrar som köper hem det till mig. det är svårt att känna sig vuxen när ens föräldrar fortfarande tar hand om en så bra.

Nu börjar slutet på praktiken närma sig och jag börjar få lite separationsångest. det känns så jävla trist att lämna ungdomarna. min handledare var praktikant här och  uttryckte det så bra, det är som att lämna en ofärdig bok. en vill ju läsa längre. Jag vill ju veta hur det går för dem, vad som händer i deras liv. jag vill skratta med dem, retas, krama och få deras roliga kommentarer "Jonna har du hittat en man än eller?!!". Dessa fina underbara ungdomar.
Idag är det julavslutning och ikväll ska jag åka till Falkenberg igen. det har blivit en massa fram och tillbaka.
23e-25e är vi i Århus hos min bror, det ska bli svin kul att fira jul där. sen ett par dagar till i Falkenberg med resten av familjen. det ser jag väldigt mycket fram emot. jag älskar ändå jul. jag älskar att vara med min familj.
I helgen fick jag massa erbjudande om att träffa vänner och jag blev så arg på mig själv att jag inte pluggat klart så jag kunde tacka ja lika glatt som jag blev när jag fick frågan. mina fantastiska vänner. det har blivit allt för lite häng och det ska tas igen.

livet är rätt bra ändå.

minnen i foton och känslor

att gå längs just de gatorna och känslorna kommer direkt. att se detdär huset och jag minns det som igår.
nu är gungan borttagen och jag undrar om jag rökte då. jag minns fönstren som nu har ljusstakar i sig.
och köket - som jag ser framför mig varje gång jag läser en bok med den typen av hus, då är det det köket, sovrummen och det tv-rummet jag ser i mitt huvud.
Jag gissar att vissa personer i min närhet ibland kan tröttna på att jag tar så mycket foton, men jag ser mitt liv i bilder. jag kan minnas livet jag levde då bara genom att se bilden och det gillar jag. som toabilden, framåtlutad mot spegeln. detdär linnet och hur det sitter. sömnen som har gått på vänster sida och hur materialet känns mot min hud. jag undrar var de där örhängena har tagit vägen.
Så mycket minnen som sitter i kroppen, inte bara känslor utan som en vana i hur jag sitter på stolen. känslan av att luta sig framåt och den handstilen. tryggheten i den. hur orden låter i den munnen och det där halva skrattet. han var en man som jag fullständigt litade på under en tid då jag var väldigt misstänksamt inställd mot män. Att ha någon jag knappt känner som känns så nära. den där barndomsrelationen till vuxna som gör att den vet så mycket om mig och jag vet nästan inget om den.
Jag är chockad att de kikade genom dörren, tättstående ihop, för att bara kolla - man vet ju aldrig. det visste jag inte, men jag borde. för jag är ju likadan. chock- och alarmkänslan sitter fortfarande kvar i kroppen efter alla dessa år när jag är personen på deras sida dörren, så varför skulle det inte vara likadant för dem? Ibland blir jag smärtsamt medveten om vilken skada jag har gjort och vilka ärr jag har ristat in. men det är ju så det är och jag försöker förlåta mig själv. jag försöker förstå och se det utifrån, som en vuxen, som om det jag gjorde var någon annan - för då skulle jag vara så förlåtande. då skulle orden var inlindade i sammet och viskas som en smekning. nu är det istället en taggtråd som dras mot min hud och hugger mig som en kniv. Jag försöker ta bort de hårda orden, känslorna av skuld och skam och ersätta dem med förståelse och en kram. och det kan jag nästan lyckas med om jag låtsas att den tjejen där nere är någon annan än jag.

 20060408

min bildtext i bilddagboken

"Även jag kan bli jävligt uttråkad

och då är det bra att ha ett stort ego att leka med"

Skammen som jag skäms över att män ger mig

Jag har precis sett Jills veranda och helt taget ur sitt sammanhang fastnar jag för ordval som
"folk såg en inte, man var smuts. Nu ser de en. Jag är en dotter, fru..."
Om det är ett citat eller ej vet jag inte, men det var det som fastnade i mitt huvud och jag undrar argt varför en kvinna alltid bara är något i relation till en annan människa (helst en man)?!
Det funderar jag på och minns mannen igår som jag små snackade med hela vägen längs rulltrappan och jag berättade om galan min praktikplats skulle ha ikväll och sa att dit är alla välkomna så kom förbi om du vill, det börjar kl 18. Mannen sa att han inte skulle någonstans direkt och följde mig ända till dörren till min praktikplats. Jag tyckte inte han var obehaglig utan bara trevligt nyfiken så jag reagerade inte ens då han frågade efter min relation till en man
- Har du pojkvän?
- Nej
- Har du man?
- Nej
- Inte?
- Nej. kanske om några år. kanske inte.... Här är det jag ska...
Då kommer det - dendär frågan om vi ska ta en fika. Som direkt gör mig från glad till så jävla obekväm. jag funderade på att köra icke svaret; mmnjääblähää men nu sa jag rakt ut
- Nej tack jag fikar inte med människor jag inte känner
- Vi kan lära känna varandra först.
Jag ler urskuldande (jepp, mitt ansikte ursäktar mig för att jag säger nej) och säger nej tack. Sen tänker jag fan vad det alltid ska straffa sig att vara trevlig!!!! För i vanliga fall, eftersom jag är tjej, så finns ju ändå den där lilla klockan som klingar i örat om att ifall jag är för trevlig så kan en man ta det som flörting. VARNING VARNING klingar den. men denna mannen var ju för fan 60-70 bast!!!

Kanske tog han det inte som flörting, kanske menade han bara att vi skulle lära känna varandra (det både tänker och säger folk som suckar åt feminist rantsen by now). Och det kan vara sant men han först frågade om jag tillhörde någon annan man - (nej det var inte hans ordval, men nog fan så är det betydelsen. Ni vet den där osynliga mannen som andra män respekterar mer än kvinnor, då en bara behöver nämna pojkvän, fästman eller make för att de ska backa) - innan han frågade om vi skulle ta en fika och att fråga det först har jag fått lära mig betyder att det är flörting. Oavsett vad hans baktanke var så blev jag jävligt obekväm. och värst av allt är att jag framförallt har lärt mig att det är mitt fel - därför att det är flörting som jag har orsakat, hur omedvetet det än må vara.



En annan gubbe - en betydligt otrevligare, obehagligare och äckligare gubbe har också gjorde ett besök i mitt liv. Det var förra torsdagen då jag kom ur duschen precis när min tvättid gick ut och då sprang jag ner i källaren inlindad i morgonrock med en handduk på huvudet. för ni vet jag är en såndär riktigt jävla bra granne som inte vill låta nästa person behöva vänta på sin tvättid, tänk om den har bråttom!
Jag hinner inte ens stiga utanför mitt egna hem innan en man kommer i trappan
- Åh så sexigt!
Detta är inte i samma liga som att fråga om en kan ta en fika, detta uttalandet är objektifierande och sexualiserande och jävligt äckligt. gubben menade det kanske bara det som en komplimang (igen, jag vet att det både tänker och säger folk som suckar åt feminist rants) men det han gör är att han tar sig rätten att värdera och kommentera mitt utseende!! Jag har inte bett om hans åsikt och när jag svarar;
- men ewww... åh så olämpligt!
Då säger han bara nej. .... Bara nej punkt. Först värderar han mitt utseende och sen värderar han vad jag anser är lämpligt eller ej. Jag blir svin arg och framförallt får jag en klump i magen. Klumpen kommer precis då när det händer och flera gånger efter när jag är i min trappuppgång. och att jag nu känner mig otrygg i min egen trappuppgång det gör mig jävligt förbannad.



Jag fick skuldkänslor när mannen frågade om vi skulle ses därför att jag genast började tänka på vad jag hade gjort för att få honom att tro att jag var intresserad, och vad jag borde ha gjort för att få honom att förstå att det var jag inte. Sen känner jag dubbelskam - för att jag ens tänker tanken att jag orsakade det! Att jag ens tänker att det på något sätt är mitt fel. Det gör mig jävligt förbannad. Jag tänker så mycket på det att jag till och med nu efteråt när jag skriver om händelsen här funderar på att inte ha med att jag berättade om galan och sa att alla är välkomna därför att inbjudan kan ses som att jag flörtade.

Jag fick skuldkänslor när gubben sexualiserande mig - min första reaktion var chock, ilska och ilskan ledde till att jag ville skälla ut honom sen kom samhället in i huvudet och skämdes därför att under morgonrocken hade jag ju bara underkläder så jag var tekniskt sett nästan naken, jag var ju ändå lite oanständig...
Sen kommer dubbelskammen cuz HELL NO det spelar någon roll, jag har ju för fan en heltäckande morgonrock - so uncalled for!!
Sen kommer TRIPPELSKAMMEN; Jonna freaking jäääävla O, du har fanme rätt att gå i återsittande kortkortkortkort utan att något jävla äckel gubbe ska stöna - åh så sexigt!
Där kom skammen för att jag är dålig feminist. för att jag stirrar argt in i ögonen som om min blick kunde mörda någon, spänner musklerna och alltid säger med hög stark röst "DET SPELAR INGEN JÄVLA ROLL VAD HEN HADE PÅ SIG!!!" men samtidigt kommer de tankarna när det handlar om mig själv. jag känner mig som en dålig feminist.

så jag skäms. männen får mig att skämmas flera gånger om. de gör mig obekväm och får mig att tappa lusten att vara trevlig mot okända män i rulltrappan och det vill jag fan inte sluta med! De ger mig en klump i magen när jag ska öppna dörren och står i min trappuppgång. de får mig att tveka en millisekund inför om jag ska vara en bra granne eller ej och det vill jag inte. Jag vill få vara jag och sluta behöva anpassa mig hela jävla tiden.
Jag vill istället att män ska anpassa sig. om du vill lära känna mig, så säg det men då ska det fan vara MIG du vill lära känna och inte min vagina. och är du dessutom gammal nog att vara min pappa eller morfar så var tyst, för det är bara obehagligt att fråga främlingar sånt - det finns bättre sätt.
Om du vill säga åt kvinnor att de är sexiga - ha en relation till dem där du vet att det är okej - säg det för i helvete aldrig till en okänd kvinna du går förbi!!!
Slut på lektion.

förkyld som en man

i måndags när jag vaknade mådde jag inte bra. sådär febrig och helt jävla slutkörd. jag övervägde ett tag att rycka upp mig, så som jag alltid gör. Jag satte mig ner på min kista i ingången och diskuterade med mig själv, högt och ingående. kände efter och tänkte. den sidan som sa åt mig att stanna hemma för att bli ordentligt frisk istället för att skjuta upp det och må sämre senare vann.
Inte för att det hjälpte, sämre blev jag ändå. nästan lite värre för varje dag. Uttråkad och lite gnällig låg jag i soffan i två dagar. jag makade mig bara till willys för att handla och tvinga Philip att krama mig, för jag behövde fan en kram. då vi har en relation av elakhet var det inte helt naturligt men jag lade armarna i kors, spände ögonen i honom och beordrade honom att ge mig en kram. så det gjorde han.
Det är inte nyttigt för mig att vara själv såhär länge. det är då min fantasi börjar springa iväg och jag börjar tro på seriemördare ungefär som en kan tro på tomten. Och jag tappar fullkomligt den sociala förmåga jag har tränat upp genom åren - ni vet som i att inte ringa en kompis och babbla på om ens problem utan att ens ha kollat om personen har tid att prata. istället pratade jag lika snabbt som en ekorre på crack, utan att andas mellan meningarna och snurrade helt bort mig. Men Mika hon är bra, hon lyssnade, gav råd och sen hejdå.

Under dessa dagar har jag sett första säsongen av Jessica Jones och jag är nöjd över vilket håll vi går åt. Denna artikeln beskriver det rätt bra, dock finns det en del spoilers i. det finns såklart saker att kritisera men fan jag är ändå rätt nöjd.
Min aptit har inte varit den bästa men det har jag löst genom att äta onyttigt fast att jag inte har varit sugen och köpt färdiga pannkakor för jag hade inte ork att anstränga mig eller haft lust med alla misslyckanden som skulle leda till hela och fina pannkakor.
Onsdag var det seminarium och jag satt där med mössa inomhus och skelade. så kom energin på kvällen efter en ipren och jag trodde att nu, nu är jag frisk. Det motbevisade torsdagen för mig. tur nog hade jag bytt till kväll för jag var banneme död till kl 11-12. bättre ja, men fan inte bra och det höll sig under kvällen. Men jag överlevde då jag fick kramar och leenden. fina ord och lite retsamhet. jag dansade vid pingisborden så fort jag fick poäng. läste läxor i över 3 timmar och skrattade åt en envis ungdom som alltid ger igen när jag har sagt något.
Underbara ungdomar!

söndagspromenad i Falkenberg och kulturkväll i Göteborg

vintertid och vi vinner en timme ändå sover jag hur länge som helst. med en kropp som behöver semester är det kanske inte så konstig. men denna dagen vaknar jag med en känsla av i can do this. mina humörsvängningar har verkligen blivit allt snabbare och går nu även högt uppåt.
Under flera timmar har jag hört Edvins skratt, tjut och prat och tillslut lockar det mig upp. De ska ut och cykla, kolla på tunneln och hästarna - Edvin och farmor&farfar. jag äter en långsam frukost och samtidigt föreslår bror och jag en promenad. en vacker promenad med höstfärger i en vacker skog. Massa prat, diskussion och tankar som fortsätter ända till sofforna i vardagsrummet.
Leka lite, eller kolla på. gosa med mamma. plugga lite lätt och sen är det eftermiddag och jag ska hem. mamma kör mig till stationen och vi hinner pratar i 20 minuter om allt det där som är jobbigt och gör ont. Det värmer så när hon säger att hon litar på mina val, att jag gjort så många som är bra för mig och att jag inte ska lyssna på andra utan följa mitt eget hjärta. Att hon har det förtroendet i mig känns bra, men bättre är nog att jag håller med henne. Jag är liksom inte vilsen på det sättet. jag kan se vad som är bäst för mig och jag styr detta känsloskepp rätt bra.


Göteborg, mitt älskade hem. spårvagnar, som jag älskar spårvagnar. Tillsammans med Ellen åkte jag till Majorna och gick på Poetry Slam deltävling 3 på Cafe Hängmattan. modiga människor, en del skratt, en del hjärta och olika nivåer av bra. Jag blev nervös och lite sugen på att själv köra någon dikt, har ju faktiskt skrivit lite till Poetry Slam. blev sugen på att skriva mer och skrev till och med ner en mening eller två som kom till mig. kreativitet. så underbart.
Två timmar är lång tid att lyssna så vi gör pappers fjärilar och pratar om vår resa nästa vår mellan dikterna.
vi längtar efter att få vila ut, efter sol och värme så mycket båda två. så ja vi ska iväg, vi önskar, längtar och bestämmer ihop.

älskade älskar människor

när jag i lördagseftermiddag kom till Falkenberg blev jag mött på perrongen av pappa och Edvin. Edvin tittade nyfiket på tåget och brydde sig inte överdrivet mycket om mig. men sån är han, lite svår men det får han vara. För han måste inte krama om han inte vill, han får vara som han är och det är okej. Mitt behov av att krama och pussas går inte före hans rätt till att säga nej.
Mamma var i bilen och tårarna började rinna vid första "hur är det?" Jag som hatar att gråta, men ibland behövs det antar jag. och att vara hemma - inte som i staden utan som i människorna - det behövs verkligen ibland det med!

Edvin har börjat prata i allt längre meningar. han förstår så mycket och kan så mycket. han busar runt, hoppar, är knasig, ivrig, springer, leker rugby (tror vi, han lägger sig ner efter han skjutit bollen i alla fall), sjunger sånger så snabbt att jag tror han kommer bli rappare och charmar sig rakt in i våra hjärtan. Fridas mage växer allt mer och jag blir så imponerad av denna kvinna som hela tiden har pluggat så hårt oavsett graviditsnivå, småbarnsförälderi och tar allt med att vara gravid som en champ!
Min fina storebror som lyssnar så bra, pratar ironiskt med mig och tar mina händer, tittar mig djupt i ögonen för att få in sitt budskap. och mina ögon dom tåras igen. mina fina trygga underbara bror.

Vi hängde, låg i soffor, satt på golvet, läste böcker för Edvin, mitt hjärta gör nästan ont av kärlek när han säger mitt namn och så åt vi godis medans vi spelade spel.
Pappa sjöng fel på barnlåtar i bakgrunden och jag kunde inte sluta skratta. för min pappa är konstig, min pappa är underbar, min pappa är så in i bängen rolig, charmig och han får mig att skratta som ingen annan.
- Det fanns en anledning till att pappa bara fick säga ett, högst två, skämt per middag. det var ju en viss person som uppmuntrade honom rätt rejält, säger mamma och jag och pappa byter glittrande leenden med varandra.

jag har en otroligt vacker och underbar familj.

Missa tåg = självhat

Jag vaknar med ångest och en tomhetskänsla som får mig att tappa mitt leende och bara vilja stirra tomt framför mig - för vad är meningen?
jag får ett fint sms från Älskis om sovaöver gäster i morgon av henne och Ebbe.
trots tomhet lyckas jag få lite glädje inom mig, för detta har jag längtat efter.
Eftersom en inte kan ha en 6 månaders bäbis i ett hem för bakterier valde jag att skippa 11.40 tåget jag skulle
ta till Falkenberg för att istället diska och städa toan.

Jag skulle tagit nästa tåg, jag skulle tagit spårvagn 6 till nordstan - jag skulle ju lätt hinna.
därför skippade jag spårvagn 5 för nästa var ju bara 2 min bort. Men så fastnade vagnen 10 meter innan hållplatsen. den bara stod stilla och gav mig en käftsmäll av ångest för att jag inte tagit 5an, för att jag inte städade igår och för att jag dränkte gårdagens ångest med serier till kl 02.

med en röst som upprepade You suck you suck you suck
och en röst som sa gråt inte gråt inte gråt inte gick jag till busshållplatsen.
Jag missade mitt tåg och satt och grät tyst för mig själv på en träbänk i höstkylan.

Nu sitter jag äntligen på tåget, har slutat gråta och ska försöka dämpa lite ångest med pluggning. för är jag duktig
så är jag också värd att känna mig bra, för är jag duktig så suger jag lite lite mindre.
Jag hoppas på att resten av dagen blir bättre. att se familjen och krama Edvin kommer värma själen lite. 

Idioter och kärringjävlar om slöjan

Ikväll har jag och Mika varit på en föreläsning av Iman Aldebe på Stadsbiblioteket, "Slöjan - symbol eller mode" som handlade om slöjans historia i Sverige och om mode - hon designar något mer modernt än de traditionella sjalarna, kippor åt judar, turbaner åt sikher och hon har även designat polisslöjan.

Så fort det kom till att diskutera/ställa frågor urartade det på 5 röda. Fy fan i helvete vilka påhopp och kränkningar hon fick utstå! Trots att Iman om och om igen sa att hon inte ville svara på privata frågor eller är där för att försvara varför hon personligen bär slöja - vad hon har eller inte har på sig är hennes val! (Jag ville ge en stående ovation)

Det var framförallt kvinnor där och de som hördes var så jävla respektlösa. En kärring (oja, jag kallar henne för kärring!) sa att skolan ska vara icke-religiös och att bära slöja är propaganda (jepp, så sa hon och vad skolan har med detta är göra finns bara i hennes huvud). Jag blev svin förbannad "Ska en inte få bära kors då heller?!"
Då svarade kärringen "Kors är inte lika synligt" Hur fan hon fick det till propaganda kan en ju undra, dock sa Iman att det är inte det vi ska diskutera och vill vi prata om det får vi ta det sen utanför. Vilket var bra sagt.

Folk fortsatte att puscha på och fullkomligen skita i att respektera Iman. Tillslut blev jag så jävla förbannad att jag inte kunde låta bli att säga åt dem att hon har ju redan sagt att det är inte det hon är här för att diskutera.
"Det kan hon ju inte bara bestämma" säger kärringen. Nänä, så det är upp dig kärring att bestämma?! Ifall hon bjuder in till föreläsningen så är det la för fan upp till henne om hon vill diskutera sitt privata eller ej?! Det är alltid upp till varje individ att välja vilka typer av frågor hen vill svara på!! Jävla vita översittare-kärring!

En annan jävligt irriterande person var en kvinna som verkligen körde med översittare och klappa på huvudet.
Hon pratade om att hon jobbar på en fritidsgård och vill ha dit Iman för att hon ska visa tjejerna som bär slöja hur de kan göra det snyggt...???? Kvinnan pratade som att "jag ska hjälpa de stackars små tjejerna på min fritidsgård att förstå att de kan vara fina." Hon sa till Iman att inte skämmas, att hon tyckern Iman fin - vilket Iman sa att det tycker hon med *high five*. Så jävla mycket klappa på huvudet.
Hon sa även åt Iman att hon inte skulle ta det så personligt, att alla inte är emot henne osv. Vem fan är hon att säga åt henne att inte ta det personligt? Vem är hon att säga åt henne hur hon ska reagera?! Det är inte konstigt att hon reagerar som hon gör med tanke på att hon lever i ett klimat där hon hela tiden får ta dessa diskussioner och hela tiden blir påhoppad. Och nu handlar det väldigt mycket om huuur denna kvinna pratade med Iman, inte bara vad hon sa.

Efteråt pratade vi med Iman och hon sa att hon hade varit medveten om att det kunde bli såhär och att detta inte är alls lika illa som det kan bli på nätet.....
Jag satt fan och skakade av ilska under diskussionen med idioterna. Tur nog hade jag Mika med mig. För då kunde jag svära av mig riktigt mycket. och ta en lugnande fika med någon som fattar och är fan lika arg som mig. Det blir så tydligt att vi lever i en universitetsbubbla för vi är vana vid våra seminarium, våra klasser. Att en visar respekt, ger tolkningsföreträde, tänker på hur en formulerar sig, vilket rum en befinner sig i och backar förfan när en inte har tolkningsföreträde och egentligen bara sitter och spyr ut sig åsikter.

Så arg så arg så jävla arg.
Dessa förutfattade meningar, denna ignorans och rakt igenom idioti gör mig fan galen!!!
Utöver hur hemskt detta var blev det också en besvikelse för vi var så intresserade att diskutera varför folk blir så provocerade av slöjor. Varför slöja alltid förknippas med något negativt och med muslimska kvinnor - fast att det är långt ifrån endast muslimska kvinnor som täcker sitt hår, eller sin kropp för den delen. Detta hade jag verkligen velat diskutera, det som stod på agendan. Så kom de där jävla idioterna och hijackade diskussionen.

Fototime i Kville

igår fick jag för mig att gå ut och njuta av solen, andas höstluft och fotografera lite. jag gillar verkligen dessa gamla hus och blänger argt på husen på andra sidan stora vägen som är nybyggda och fula. de förstör området!! Höstens färger gör alltid mig sugen att fotografera och det var verkligen underbart att vara ute en stund. trots fula grannhus.

efter allt fotograferande och lite ångestsväljande åkte jag in till stan för att gå arm i arm med mamma. Mina fina föräldrar hade varit och lyssnat på musik med deras vänner Bitten och Johan. tillsammans gick vi och kolla på deras dotter Majas - som råkar vara min gamla klasskompis - och hennes pojkväns bilder som är för försäljning i en butik på Vallgatan.
Vidare till en fin italiensk restaurang på Avenyn med ofantligt god mat. det senaste har jag saknat min familj jätte mycket, och att få en liten stund med mina föräldrar minskade inte det. snarare tvärtom. underbara, fina, fantastiska människor. Som jag älskar dem.

Jag skulle haft med mig Viktoria till restaurangen och jag skulle ha sleepover med henne, men hon hade blivit sjuk. Jag var först lite osäker på vem jag tyckte mest synd om - Viktoria som är sjuk, mina föräldrar som inte får träffa henne eller mig. i slutändan kom jag fram till att det var mig det var mest synd om, vad kan vara värre än att inte få träffa henne liksom?!
Därför spenderade jag ett par timmar  i soffan med datorn i knät tills jag halv 11 på kvällen fick för mig att jag skulle dammsuga soffan. Vilket iofs var en bra tanke. dock var det inte lika bra att lyfta och stå framåtlutad i en väldigt icke ideal ställning för min rygg. som gjorde att jag hade ont hela natten och som nu gör att jag har svårt att resa mig när höger sida av korsryggen används... Se det straffar sig att städa!!!

glädje

något jag älskar är att vara glad utan anledning, bara ha en gladkänsla i magen och le för mig själv. Så känns det idag. Kanske för att jag varit sjuk denna veckan och var hemma igår. det kändes som om någon hoppat på mitt huvud, inte som i huvudvärk, men att jag liksom var utslagen med noll energi. Men idag har jag energi. så kommer kunna gå till praktiken och träffa ungdomarna ikväll, saknar faktiskt dem när jag inte är där. även om det är jobbigt ibland, men det beror på mig för att jag är så prestationsinriktad och tycker att jag aldrig gör bra nog typ.
men nu så är jag glad och frisk(are).

Måndag och tisdag denna veckan hade min seminariumgrupp besök av 10 personer från termin 1 på socionomprogrammet. vi skulle berätta om vår praktikplats, blev även en del tentatips för de satt mitt uppe i att skriva tenta - saknar inte det alls (eller lite kanske eftersom jag saknar att gå i skolan). Det var rätt kul och intressant att höra ännu mer om min grupps praktikplatser. Dock blev jag så galet irriterad på en kille andra dagen för han satt med sin mobil hela tiden. kunde tillslut inte låta bli att säga till - show some respect liksom!
Men mitt tisdagshumör fick ett bra slut eftersom jag träffade Viktoria. Blir sådär hopp-lycklig av henne. gick i butiker och myste på ett fik. pratade om det förflutna. det är så intressant att höra om sånt som format en människa. Jag är väldigt tacksam för henne, för att jag har så många fina underbara vänner.
Som Mika som öste mig med komplimanger i lördags under hennes fest och efter. hon säger saker som att världen hade varit grym om jag styrde - hell yää ;) Att hon blir stolt när jag säger ifrån, att jag lär henne nya saker och ger henne nya perspektiv. Att hennes vänner tycker om mig och säger "Mika... alltså Jonna" och hon blir stolt. det är så jävla fantastiskt med vänner som inte bara uppskattar en utan öser det över en, det gör mig lycklig... och väääldigt förvirrad ;) Detta låter som super mycket skryt, i know - och det är det väl också - men mest är det för mig. då jag går tillbaka och läser och behöver en påminnelse. Det behöver jag verkligen ibland.

idag längtar jag till USA. ska dit i sommar för att fira att Preeti fyller 30 år. bilden är ifrån andra dagen i Las Vegas och jag ser lycklig ut trots att jag festat hårt och bara sovit ett par timmar. jag längtar längtar längar!!
Jag har så mycket att se fram emot med resor, nya spännande jobb jag vill pröva, vänner jag vill umgås med, skolsaker jag vill lära mig och ett liv att leva.

idag är jag glad och idag kan jag känna att jag verkligen ser fram emot livet. och det är underbart!

inköp

Förra sommaren påbörjade jag ett 9 månaders shopping uppehåll. det var mycket enklare än jag trodde och sen dess har jag faktiskt inte shoppat så mycket (okej, nu är ju allt relativt men verkligen inte mycket för mig). men lite har jag ändå köpt det senaste.
Bland annat tre klänningar på Emmaus när jag var på shoppingtur med Julia. i vanliga fall brukar jag sällan kolla efter kläder på second hand för det är så himla mycket kläder att gå igenom och jag brukar ändå inte hitta något. Men jag tror att Julia var min shopping-turklöver för dessa var perfekta.
Speciellt förtjust är jag i klänningen i mitten - love it! den vänstra klänningar är verkligen as bekväm och den högra är en rätt go festklänning som sitter rätt så jädra bra. nice.
Skålarna är också second hand, tror jag köpte även dem med Julia. den gröna har jag även i en mindre variant. av någon anledning kan jag inte få nog av skålar.
Koftorna är ifrån Gekås. då jag spontan åkte ner till Falkenberg och tog en tur med mamsen. är inte så haj på att köpa (eller snarare leta och pröva) kläder på Gekås heller, men nu hade jag lite tid över medans mamma gick runt. Jag älskar den röda färgen, även om jag inte använt någon av de långa koftorna än pga att de är lite för långa. kommer behöva sy upp dem, suck. Koftorna däremot, de är nya favoriter nu när jag är på en praktikplats som redan kräver dubbla tröjor och raggsockar.

praktik och humörsvägningar

en tidig morgon, en verkligen super tidig morgon. jag börjar 13.30 idag, hade tänkt gå upp kl 08 för att det inte ska vara allt för jobbigt att gå upp i morgon då jag börjar 08.15. men istället för att sova så vaknade jag 05.30 och kunde inte somna om. är sådär morgonpigg och ville inte ligga kvar. Så nu sitter jag här med min oerhört goda men starka macka, tända vanlij doftljus och ser hur ljuset sakta börjar titta fram utanför.

Nu har jag haft praktik i 6 dagar. första dagen var såklart super nervöst. jag jobbade kväll och det var tjejkväll och jag tyckte ändå det gick bra. kommer bli svårt med alla namn men det var goa tjejer.
Tisdagen var mycket svårare då det var öppet för alla och ca 70 pers kom, tjena att minnas alla de namnen! men jag kände mig grym, faktiskt t.o.m. awsome. fast utan att vara helt uppe på lyckomoln - chillawsome liksom.
Så de två första dagarna kändes ändå rätt bra men på onsdagen kom ångesten och allt självförtroende försvann.

Helgen var faktiskt rätt jävla as jobbig. Men det var awsome att träffa Per på fredagskvällen för en två timmars promenad med en massa prat och skratt. han har ett av de bästa skratten ever. Och så ska han flytta till Kville, så perfekt när jag är svin trött men vill ha sällskap till en film! Har saknat att ha en vän i närheten.
På lördagen träffade jag mina fina, underbara och stöttande vänner Viktoria, Ellen och Therese. De finns liksom bara där med kramar och stöttande ord. Vi fyra gick på bio - Trainwreck. det kan kanske vara en av de bästa filmerna jag någonsin sett. Redan 15 min in i filmen skrattade jag så mycket att jag inte fick luft. Verkligen fantastiskt.
Efteråt åkte Ellen hem och vi andra gick till Evas för lite att dricka något gott och analysera filmen. jag älskar att mina vänner är lika intresserade av att analysera som jag. stereotyper, hur påverkar det vår samtid och man får vara glad för de små framstegen man får ibland i filmvärlden. Så en mysig kväll trots ångestefesten jag hade för mig själv..
I söndags var ångesten ett faktum, svin mycket t.o.m. och allt självförtroende var ersatt med tvivel på mig själv och en röst i huvudet som berättade i detalj hur mycket jag suger och varför.
Det kändes som att ångesten skulle kväva mig, som att jag var i ett litet rum och luften höll på att ta slut. ett telefonsamtal med min kloka mamma och bara med sina ord borrade hon ett hål i en vägg och jag fick lite luft. Huvudet vägde ett ton på grund av allt gråtande jag hade sysselsatt mig med men ångesten krympte och det kändes ändå okej. Hur bra är inte min mamma liksom?! Svar: bäst

Så igår. nervös - ja! men ändå glad, det var ju sol. och jag kände mig bara uppåt. och det gick också bra. Jag lär mig allt fler namn, är mindre nervös och kan vara mer avslappnad när jag prata med tjejerna som var på tjejkvällen. Väldigt skönt och jag blir typ fascinerad/rädd för de enorma humörsvägningar jag har. men men bättre åt detta hållet.
idag känns bra hitintills - vi får väl se hur det går ikväll. men kanske är ångesten så pass mycket borta på grund av att jag har kommit på en idé till mitt projekt, något jag haft grov ångest över. Jag gillar min idéen riktigt mycket, hoppas den funkar bara.

då orättvisor gör sig påminda och morgonen ändå är lugn

jag vet inte riktigt vad som händer men idag vaknade jag halv 8, en timme innan alarmet och jag kunde inte somna om. så jag börjar dagen sakta. Först i sängen där jag läser artiklar från facebook om hur SVT totalt failar då de exkluderar transpersoner och skämtar på deras bekostnad. jag förstår inte hur Morran och Tobias kunde vinna årets humor program. ett vidrigt jävla program där en man utklädd till kvinna ska vara rolig och klassföraktet är så tydligt. Personligen tycker jag att Fullpatte skulle ha vunnit. här har vi ett program som kritiserar diskriminering och förtryck istället för att bidra till det. ett program som står ut och som är samhällskritiskt och normbrytande i sig själv. Ett mycket bra och svin roligt program helt enkelt. så det hade varit kul om de vann, men allra helst ville jag bara att Morran och Tobias inte skulle vinna.
Jag lyssnar på ekot och stör mig så grovt på att de säger "homosexuella har fått adoptera sen 2003". ord och formuleringar spelar roll. istället för att prata om det som att lagstiftningen slutade vara diskriminerande så pratas det om som att "dedär" också får nu, de normbrytande. it just pisses me off!
Så mycket att bli arg över såhär på morgonen men jag håller mig lugn och glad. vilket känns ovanlig, är rätt lugn i mig själv istället för super stressad och skakig. Istället gör jag planer för veckan och gläds över hur många fina vänner jag har att se fram emot att träffa.

En långsam morgon, med favorit mackan och ett lugn.
men snart får dagen sätta igång på riktigt för jag börjar om 4 timmar och behöver köpa en almanacka för att komma ihåg alla möten och block för att anteckna händelser, tankar och reflektioner om och kring min praktikplats.
so muck fun!

Sista sommarveckan - vecka 34

denna veckan var en riktig sommarvecka. äntligen. måndag till fredag spenderade jag mellan 5,5 och 8 timmar om dagen vid Delsjön. alla dagar utom torsdagen var jag där med vänner - Viktoria, Fredrik och Mika som äntligen är tillbaka i Göteborg. mina underbara vänner. sola, njuta av värmen, äta glass, lyssna på musik, läsa, prata på och det var så varmt att jag var tvungen att bada en massa för att inte svimma. riktigt jädra härligt. som jag freaking älskar sommaren.
på fredag kvällen åkte jag hem till Therese, tjötade på balkongen och kollade på film. myskväll.

fem dagar då jag laddade i mig sol och verkligen njöt av sommaren. så som sommaren ska vara. men efter fem dagar var det lite nog, då höll jag mig inne i ett gäng dagar och solen försvann tillsammans med mig.

vägen mellan spårvagnen och Delsjön är verkligen vacker