Jag har funderat en hel del kring varför man minns vissa saker.
För massa år sen berättade min storebror om ett minne han hade som barn. Inget direkt speciellt minne, men något som har fastnat hos mig. Han berättade om när han blev skjutsad hem från en kompis av hens förälder. Föräldern sa att hen hade en överrenskomelse med bilen som gjorde att det alltid blev grönt när de kom till ljusreglering. Senare insåg han ju att han alltid blev hemskjutsad sent när det i lilla Falkenberg inte är så många som är ute och kör och det därför var grönt. Det är verkligen en liten kort historia men den har fastnat hos mig. Flera år senare kan jag ibland tänka på den. Jag kan inte förstå varför den fastnade så hos mig.
Jag minns ofta dåliga saker jag har gjort eller sagt, gånger jag har verkligen gjort bort mig osv. Samtidigt har jag väldigt svårt för att minnas de bra sakerna. Varför är det så? Har det något att göra med den där utvecklingspsykologin - skulle det innebära att jag har en stark känsla av skam?
Eller har det med att göra att jag har lätt för att spela upp alla de dåliga minnena för mig själv medan jag avfärdar de bra? Och därför faller de i glömskan men de minnena som är kopplade till skam hänger jag kvar vid?
Jag kan minnas filmer jag såg för 10 år sen, men inte vad jag läste på förra sidan i kurslitteraturen även om jag tycker den är intressant.
Jag kan säkert räkna upp alla gånger och hur Carrie och Sebastian gjort slut under de två säsonger jag har kollat på, men inte så stor del av föreläsningen jag lyssnade på för ett par timmar sen.
Är det då ett känslomässigt band som krävs? Får jag ett känslomässigt band till deras kärlek medan hur stort mitt intresset för föreläsningen än är så blir det inget känslomässigt band där.
Jag kan ju uppenbarligen minnas saker som inte ens har med mig att göra, så vad är det för känslor jag fick i min brors berättelse som gör att jag minns det?
Jag skulle dock säga att jag har ett relativt bra kroppsminne. Min kropp kan ofta minnas saker som min hjärna inte hänger med på så att säga. Ja, jag vet att det är min hjärnan som styr min kropp but you know what I mean. Jag kan få starka känslor i kroppen, då iofs ofta ångest, över något så litet att jag inte ens hajar vad som hänt. Ibland kommer jag aldrig fram till vad det var som hände. Jag får bara vänta på att det går över eller tugga på det tills jag förstår mig själv. Det sistnämnda är det jag oftast försöker med.
Jag vet att luktsinnet är väldigt starkt när det kommer till minne. Varje gång jag känner doften av min mammas parfym så infinner sig en känsla av trygghet, fast att jag vet att hon inte är där. Kroppen, hjärnan, minne.
Jag hakar nog upp mig på detta för att jag tycker detta är så fruktansvärt fascinerande. Allt med ångest är fascinerande. Allt med hur vi reagerar, varför vi reagerar. Människor är väldigt fascinerande.
Men det här med oviktigt och oförutsägbart minne tycker jag ibland är lite extra intressant.
För massa år sen berättade min storebror om ett minne han hade som barn. Inget direkt speciellt minne, men något som har fastnat hos mig. Han berättade om när han blev skjutsad hem från en kompis av hens förälder. Föräldern sa att hen hade en överrenskomelse med bilen som gjorde att det alltid blev grönt när de kom till ljusreglering. Senare insåg han ju att han alltid blev hemskjutsad sent när det i lilla Falkenberg inte är så många som är ute och kör och det därför var grönt. Det är verkligen en liten kort historia men den har fastnat hos mig. Flera år senare kan jag ibland tänka på den. Jag kan inte förstå varför den fastnade så hos mig.
Jag minns ofta dåliga saker jag har gjort eller sagt, gånger jag har verkligen gjort bort mig osv. Samtidigt har jag väldigt svårt för att minnas de bra sakerna. Varför är det så? Har det något att göra med den där utvecklingspsykologin - skulle det innebära att jag har en stark känsla av skam?
Eller har det med att göra att jag har lätt för att spela upp alla de dåliga minnena för mig själv medan jag avfärdar de bra? Och därför faller de i glömskan men de minnena som är kopplade till skam hänger jag kvar vid?
Jag kan minnas filmer jag såg för 10 år sen, men inte vad jag läste på förra sidan i kurslitteraturen även om jag tycker den är intressant.
Jag kan säkert räkna upp alla gånger och hur Carrie och Sebastian gjort slut under de två säsonger jag har kollat på, men inte så stor del av föreläsningen jag lyssnade på för ett par timmar sen.
Är det då ett känslomässigt band som krävs? Får jag ett känslomässigt band till deras kärlek medan hur stort mitt intresset för föreläsningen än är så blir det inget känslomässigt band där.
Jag kan ju uppenbarligen minnas saker som inte ens har med mig att göra, så vad är det för känslor jag fick i min brors berättelse som gör att jag minns det?
Jag skulle dock säga att jag har ett relativt bra kroppsminne. Min kropp kan ofta minnas saker som min hjärna inte hänger med på så att säga. Ja, jag vet att det är min hjärnan som styr min kropp but you know what I mean. Jag kan få starka känslor i kroppen, då iofs ofta ångest, över något så litet att jag inte ens hajar vad som hänt. Ibland kommer jag aldrig fram till vad det var som hände. Jag får bara vänta på att det går över eller tugga på det tills jag förstår mig själv. Det sistnämnda är det jag oftast försöker med.
Jag vet att luktsinnet är väldigt starkt när det kommer till minne. Varje gång jag känner doften av min mammas parfym så infinner sig en känsla av trygghet, fast att jag vet att hon inte är där. Kroppen, hjärnan, minne.
Jag hakar nog upp mig på detta för att jag tycker detta är så fruktansvärt fascinerande. Allt med ångest är fascinerande. Allt med hur vi reagerar, varför vi reagerar. Människor är väldigt fascinerande.
Men det här med oviktigt och oförutsägbart minne tycker jag ibland är lite extra intressant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar