Thinn or fit?

Hör och häpna jag ligger redan 21.30 nerbäddad i sängen i pyjamas och raggsockor och det hela. Jag tänker nämligen lägga mig tidigt för att somna tidigt för att kunna vakna tidigt. så det så. För jag vill verkligen få rutin och disciplin i mitt liv, något jag har väldigt svårt för. Skolan börjar inte förrän 12 men jag ska sparka igång redan vid 08 för att hinna gymma innan.

Jag har nu tränat 4 gånger denna veckan.
Onsdag - och då körde jag håååårt. Så hårt att jag typ inte kunde andas på torsdagen. Träningsvärken, åh tjena.
Fredag - då blev det rawraw ta i och massa grymtande så fort jag använda de ömmande musklerna (alltså hela tiden)
Lördag - först yoga i en timme då jag ännu mer fick känna hur ont jag hade i kroppen. Sen satt jag där i omklädningsrummet och diskuterade med mig själv. Den lata delen av mig tyckte att jag hade ju redan varit duktig nu jag kunde väl få gå hem. Men viljan i mig vann. Så ännu en gång 1,5 timmes gym med grymtande. Jag vet inte om jag gör något fel, för att jag skulle få ont pga att jag är så jävla otränad känns inte rimligt (eller snarare svårt att svälja).
Och så idag. Jag var så nära på att köpa chips och dipp och bara ligga i soffan. För jag var trött och sådär lite grinig då jag använder onyttigheter som en snuttefilt. Men jag insåg att det fanns faktiskt ingen film eller serie jag ville se och jag skulle bara bli sur på mig själv. Så jag kom iväg i sista stund. Jag hann inte med allt jag skulle gjort, det brukar ta ca 1,5 timme men nu hade jag bara en timme. Dock är det ju bättre än ingenting. Och sen var jag inte så chipssugen längre. För jag vet att all den där svetten och kämpandet inte räcker för att bränna en hel chips påse. Så då kan det vara. Jag är så mkt bättre på att hålla mig borta från onyttigheter när jag tränar för då känns det inte värt att förstöra de framstegen jag gör, och jag är mkt bättre på att träna när jag inte äter onyttigheter för annars känner jag bara att jag har ju redan gett upp.


På vägen hem från gymmet idag insåg jag att någonstans på vägen har min kroppssyn ändras. Eller snarare det målet jag har av kropp. Under många år (läs alltid) har jag velat ha en sån där nätt och smal kropp. Lyckades t.o.m. få en släng bulimi där ett tag då jag lyckades få insjunkna kinder och ändå tyckte jag var för stor. Som så många gånger förr räddade min syster mig - eller snarare min känsla av storasyster ansvar. För jag ville verkligen inte att det skulle vara en väg hon skulle gå och jag har en stor känsla av att vara en bra förebild. Eller en sån bra förebild jag kan/vill vara.
Så ja, smal har alltid varit målet och de tankarna och känslorna som ledde fram till att jag svalt mig själv och skadade min kropp kanske aldrig riktigt kommer försvinna, men nu är målet att bli fit. För jag har börjat tycka att vältränade tjejer är snyggare än smala tjejer. Det är såklart en smakfråga och jag vill inte klanka ner på smala tjejer and jadajada. MEN jag vill vara stark. Jag vill ha en stark rygg och inte få ont hela tiden. Jag vill ha en kropp som orkar. Jag vill ha starka armar så jag kan lyfta och bära utan att få den där smällen på mitt feminist ego när jag måste fråga en man om hjälp.

Förr var detta idealet - med smala armar, liten midja och smala ben.
Jag är självklart medveten om att bilden kan (säkert är) retuscherad, 

men det är ändå en sådan slags bild man får slängt i ansiktet hela tiden.

Jag vet inte riktgt vad jag tycker om hela "What's your excuse" grejen eftersom det är många som inte har förutsättningarna för att kunna träna när de har tre barn, eller ett eller inget alls.
Men jag gillar mer hennes kropp. Hon ser stark ut. Kapabel och inte den där bilden jag fått inpräntat i hela mitt liv av att tjejer ska vara smala, nätta och behöva hjälp (tack Disney och omvärlden). Jag säger inte att det alla smala tjejer behöver hjälp eller inte är kapabla and jadajada men förhoppningsvis hajar ni vad jag menar.

Jag funderar även över hur våra kroppsbilder, speciellt tjejer för nu tänker jag dra alla över en kant, skulle vara om istället för att bli matade av bilder och meddelande av olika slag att vi ska vara smala, blev matade med bilden av att vara fita. Om alla de där tjejerna på filmer, serier, tidningar, omslag and so on skulle vara fita och vältränade istället för så super smala som de är. Det hade fortfarande varit ett kroppsideal, men hade det inte varit ett bättre? Ett mer hälsosamt? Att kvinnor skulle vara starka och vältränade. Det behöver inte vara de där extrem tränade som tävlar i bodybuilding, men starka. Hade det var nyttigare för oss eller är alla kroppsideal dåliga? Vi har ju en värld som antingen svälter eller äter ihjäl sig. Så detta blir väl kanske en kompromiss där det är enklare att vara snäll mot sin kropp och ta hand om den. Om det ens hade spelat någon roll. Vem vet. Det är väl det idealet som män har, men jag hävdar ändå att de inte blir lika matade eller hårt pressade som kvinnor. Så om vi ska vara de som blir mest attackerade är det bättre då med en vältränad kropp än en bantings smal kropp?


Så "drömmen" nu är att kunna äta vad jag vill (med måtta) men att träna så jag är stark och fit. Tanken att vara smal är ju fortfarande kvar (kommer den någonsin försvinna?) men nu vill jag vara stark också, vilket är en stor skillnad anser jag. I en perfekt värld hade jag vara nöjd med mig själv, jag hade inte dagligen blivit inpräntad av meddelande om hur viktig yta och kroppen är, utan jag hade endast anpassat min träning och mina matvanor utifrån att vara frisk. Men det är ingen perfekt värld och för mig är detta ett stort steg och ett steg i rätt riktning anser jag. För nu är det inte svältande eller hårdbantande som gäller utan tränande, fokus och vilja. Raw raw!