Efter seminariet idag och efter vi diskuterat olika frågeställningar som vi tror kanske kommer på tentan, så pratade jag med Anna och Lotta om Alex Schulmans Älska mig. Jag berättade hur jag reagerat med obehag och tyckt han var pinsam. Lotta tyckte han var underbart ärlig som erkände hur han ljugit för pressen för att framstå som bättre. Så pratade vi om att det är intressant att man som barn får en grund för den man blir som människa sen. Att vissa saker är en själv liksom, eller?
En av dessa kära tjejer sa att hon ofta tänker att det ska hon ändra på, men det går bara inte att ändra på sig själv genom att bestämma sig när man är som man är av en anledning.
Det var lite av en tänkare för mig, för jag säger så jämt och jag vill också tro det. Det känns lite hopplöst annars. men borde inte det istället innebära att jag borde ha mer förståelse för det jag anser är mina brister och misstag? Att vara förstående och förlåtande mot mig själv är helt klart inte en av mina starka sidor... hmm något att jobba på eller analysera sönder vart det kommer ifrån kanske?
Men hjälper det att analysera och förstå, för går det att ändra? Har vi en kärna i oss själva som är oföränderlig? Finns det vissa drag, sår, skador och erfarenheter - som är så djupt i oss att de aldrig kommer försvinna och alltid kommer att forma oss?
Skulle det i sådana fall innebära att vissa människor är så skadade att de gör så avskyvärda handlingar, har så hemska värderingar osv, att de aldrig kommer bli bra människor? Är det möjligt att Hitlar var en bra människa? Han var vegetarian har jag hört, så man skulle kunna tolka det som att något slags medlidande och gott finns det inom honom. Eller? Kan en människa som har gjort så vidriga saker även vara god? Finns det någon som är genomond? Och var går gränsen för vilka som kan repareras och inte?
Jag måste tro på att människan kan förändras, men måste jag kanske erkänna för mig själv (eller i alla fall ta ställning till) om det finns människor som det inte stämmer på? Hur få de än är..
Ja detta kan man fundera på när man egentligen ska försöka tugga sig igenom hur våra förändrade perspektiv har förändrat förutsättningarna för social politiken.... jepp tenta pluggande nu fortsätter vi..
En av dessa kära tjejer sa att hon ofta tänker att det ska hon ändra på, men det går bara inte att ändra på sig själv genom att bestämma sig när man är som man är av en anledning.
Det var lite av en tänkare för mig, för jag säger så jämt och jag vill också tro det. Det känns lite hopplöst annars. men borde inte det istället innebära att jag borde ha mer förståelse för det jag anser är mina brister och misstag? Att vara förstående och förlåtande mot mig själv är helt klart inte en av mina starka sidor... hmm något att jobba på eller analysera sönder vart det kommer ifrån kanske?
Men hjälper det att analysera och förstå, för går det att ändra? Har vi en kärna i oss själva som är oföränderlig? Finns det vissa drag, sår, skador och erfarenheter - som är så djupt i oss att de aldrig kommer försvinna och alltid kommer att forma oss?
Skulle det i sådana fall innebära att vissa människor är så skadade att de gör så avskyvärda handlingar, har så hemska värderingar osv, att de aldrig kommer bli bra människor? Är det möjligt att Hitlar var en bra människa? Han var vegetarian har jag hört, så man skulle kunna tolka det som att något slags medlidande och gott finns det inom honom. Eller? Kan en människa som har gjort så vidriga saker även vara god? Finns det någon som är genomond? Och var går gränsen för vilka som kan repareras och inte?
Jag måste tro på att människan kan förändras, men måste jag kanske erkänna för mig själv (eller i alla fall ta ställning till) om det finns människor som det inte stämmer på? Hur få de än är..
Ja detta kan man fundera på när man egentligen ska försöka tugga sig igenom hur våra förändrade perspektiv har förändrat förutsättningarna för social politiken.... jepp tenta pluggande nu fortsätter vi..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar