Om det där är min buss så skjuter jag mig själv.. Suck.. ELLER så lär jag mig av mina misstag! För jag gick hemifrån i tid, jag borde ha hunnit, jag var ju t.o.m. lite (läs mycket) stolt över mig själv för att jag inte skulle behöva springa. men att inte behöva springa och att lunka i lugnt takt medans jag svarar på snapchat, är inte det mellanting som behövdes.
Så nej, jag tänker inte skjuta mig själv, var lugn, men jag är dock övertygad om att jag inte kommer lära mig av detta misstag. Varför skulle jag liksom?! Har varit samma grej i flera år, på sin höjd så har ursäkterna och förklaringarna varierar lite granna.
Men det är väl kanske som när det regnar när man glömt paraplyet, då börjar det ju aaaaaalltid regna när man inte har paraply - vilket låter rätt osannolikt. Möjligtvis att man aldrig har paraply när det regnar men det är ju inte samma sak. Så kanske är det inte så farligt mitt heller, bara att det aaaaaalltid händer just då. Mitt problem är väl snarare att ta tag i saker och att lära mig av mina misstag.
Så finns de då som faktiskt lär sig av sinamisstag? Det känns som att jag på min höjd har blivit bättre på att hantera dem, men absolut inte så jag också ändrat det som faktiskt är problemet, som är roten till allt ont (till allt ont i heeela världen - problem ett; jag är överdramatisk).
De där super människorna då? De som får så mkt gjort, gör de alltid allt de tänkt göra? Allt de planerat? Typ Blondinbella som jämt har 100 bollar i luften? Det låter så på henne iallafall. Jag behöver inte klarat att ha de där hundra bollarna, skulle vara nöjd med 5... eller 2.
Så nyårslöfte nummer två; bli mer som Blondinbella... ;)
Fast en awsome, bättre version (obviously, jag kommer ju fortfarande vara Jonna)
Ps. Var lite komiskt när jag kom in i klassrummet och Lotta och Ellen sitter och diskuterar att komma sent till spårvagnen, alltid få springa osv... Skönt att man inte är ensam här i världen :P
Så nej, jag tänker inte skjuta mig själv, var lugn, men jag är dock övertygad om att jag inte kommer lära mig av detta misstag. Varför skulle jag liksom?! Har varit samma grej i flera år, på sin höjd så har ursäkterna och förklaringarna varierar lite granna.
Men det är väl kanske som när det regnar när man glömt paraplyet, då börjar det ju aaaaaalltid regna när man inte har paraply - vilket låter rätt osannolikt. Möjligtvis att man aldrig har paraply när det regnar men det är ju inte samma sak. Så kanske är det inte så farligt mitt heller, bara att det aaaaaalltid händer just då. Mitt problem är väl snarare att ta tag i saker och att lära mig av mina misstag.
Så finns de då som faktiskt lär sig av sinamisstag? Det känns som att jag på min höjd har blivit bättre på att hantera dem, men absolut inte så jag också ändrat det som faktiskt är problemet, som är roten till allt ont (till allt ont i heeela världen - problem ett; jag är överdramatisk).
De där super människorna då? De som får så mkt gjort, gör de alltid allt de tänkt göra? Allt de planerat? Typ Blondinbella som jämt har 100 bollar i luften? Det låter så på henne iallafall. Jag behöver inte klarat att ha de där hundra bollarna, skulle vara nöjd med 5... eller 2.
Så nyårslöfte nummer två; bli mer som Blondinbella... ;)
Fast en awsome, bättre version (obviously, jag kommer ju fortfarande vara Jonna)
Ps. Var lite komiskt när jag kom in i klassrummet och Lotta och Ellen sitter och diskuterar att komma sent till spårvagnen, alltid få springa osv... Skönt att man inte är ensam här i världen :P
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar