Känslosam och känslofylld

Vissa filmer, serier och böcker kan verkligen träffa mig rakt i hjärtat. rakt i magen och lämna mig full av känslor, men samtidigt tom. Jag lever mig så mycket in i kärleken, i kampen och i smärtan. Efter den senaste boken jag nu läst så ligger jag här med massa tårar, skakande insida och bara en tom känsla över hur jävla orättvist livet är. Hur det inte blir som det ska. Att det inte slutar som det borde. Jag förstår inte all denna smärta, all denna orättvisa. Jag förstår inte hur bra människor kan förlora allt och dåliga människor går utan skrapsår. men det är kanske inte sant. Kanske är de där dåliga människorna fulla av skrapsår och kanske är deras liv sämre just för att de inte upplever att älska på det sättet bra människor gör. Att det finns människor som är bra eller dåliga är såklart ett väldigt generaliserande och svart och vitt tänkt, men någonstans tror jag ändå på en gräns. en linje.
Att bli älskad är en av de mest fantastiska känslorna som finns. den tryggheten. En trygghet jag haft hela mitt liv. Men jag säger ändå att älska är så mycket bättre. Att känna. även om det gör ont. även om det är svårt och tungt, så känner jag hellre för mycket än för lite.
För det är en sån människa jag är. en som känner för mycket. Om det nu finns. "Kanske är det inte jag som är överkänslig, kanske är det du som är underkänslig."
Att ha så lätt för att känna in för alla, om det så är för en karaktär i en bok, kan vara riktigt jävla tungt. Men jag är hellre allt för inkännande, allt för medlidande än hård som sten. Jag vägrar hårdna och jag vägrar sluta känna. Jag tror ändå någonstans att den tunna, härliga, friska luften jag andas på bra dagar bara finns för att jag på de dåliga dagarna andas denna tunga, smärtsamma luft. Så jag väljer känslor. Jag väljer bottnen lika mycket som jag väljer toppen.

Vilket babbelinlägg. men så är det.